”Det är bra att Polen har öppnat gränsen, men det räcker inte.”

Sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina för fyra veckor sedan har över två miljoner ukrainska flyktingar tagit sig till Polen. Det polska civilsamhället arbetar hårt för att göra situationen uthärdlig. En av volontärerna är Marcin Grynberg som deltog i Paideias Project Laboratory förra året.

Marcin Grynberg i Warszawa har lagt dagsjobbet som biolog åt sidan för tillfället. Största delen av tiden går nu åt till att hjälpa så många behövande från Ukraina som möjligt. Hans kontakter från Paideia är oumbärliga i det arbetet.

–Jag är bara en liten kugge i ett stort nätverk av individer och judiska organisationer som samarbetar. Min insats är från mitt hemmakontor där jag försöker förmedla kontakter mellan människor och koordinera specifik hjälp.

Det var American Jewish Committee Poland som, alldeles i början av invasionen, tog initiativet till ett möte med flera judiska organisationer i landet – JCC Warsaw, Warszawas judiska församling, Hillel, JDC, JCC Krakow och Marcins egen hjälporganisation Puszke. Nätverket var redan etablerat sedan tidigare, på grund av pandemin. Organisationerna samarbetade då för att stötta de människor som förlorat sina arbeten på grund av COVID, och hamnat i ekonomiska svårigheter.

– Den här gången har vi två koordinationscenter, ett i Warszawa och ett i Krakow. De driver en hotline för ukrainska judar. Allt görs genom dessa, från att hämta människor vid gränsen, till att hitta sovplatser, psykologiskt stöd, mediciner, mat och hygienprodukter. Nätverket sköter också vidaretransport till Israel och andra platser i Europa.

Marcins jobb är att kommunicera med den internationella judiska världen. Via Paideias globala nätverk kan han hitta sängplatser och andra förnödenheter runt om i Europa.

– Den polskjudiska gemenskapen är extremt liten. Enligt en undersökning som gjordes för 10 år sedan bor det 7000 judar i hela landet. Vi har svårt att hitta husrum till alla behövande, trots att många av församlingens byggnader nu används till just detta. 50 000 människor korsar gränsen varje dag. Var fjärde person i Krakow är från Ukraina, var tionde i Warszawa. När jag går ut på gatan hör jag ukrainska och ryska överallt. Vi märker att de som korsar gränsen nu är mindre förberedda än den första vågen. De kom i sina egna bilar och hade en riktning. De som kommer nu är utmattade, traumatiserade och har ofta ingen aning om vart de ska ta vägen. En del har aldrig varit utomlands, det är svårt.

Hur hanterar den polska regeringen den här situationen?

– Det är förstås bra att Polen har öppnat sina gränser för de ukrainska medborgare som tvingats fly. Men att bara öppna gränsen hjälper inte polska NGOs att faktiskt klara av själva arbetsinsatsen. Vi är i princip utelämnade att klara av den här extraordinära situationen själva. Regeringen tar emot applåder men låter civilsamhället göra det tuffa jobbet. Volontärerna vid gränsen är utmattade.

– Vid ett tillfälle försökte jag hjälpa 300 judar i en liten by i centrala Ukraina. Jag ringde runt till flera polska kriscentra vid gränsen utan att få någon hjälp eller guidning. När jag vände mig till den internationella Paideiacommunityn kunde jag plötsligt få loss två lastbilar med 3 ton mat. Från Tyskland skickade man mediciner, från Rumänien mat och hygienprodukter. Jag vet att leveransen nådde byn i Ukraina. Vid ett annat tillfälle, när vi visste att vi hade nått vår sängkapacitet här i Polen, frågade jag andra i nätverket om de hade sängplatser av avvara på olika judiska församlingar i Europa. Prag erbjöd 100, Slovakien och Tyskland ytterligare fler. Samarbetet har varit oerhört generöst och effektivt.

Hur tror du att den här erfarenheten kommer påverka den polskjudiska gemenskapen?

Trots den enorma insats som görs just nu är jag orolig för hur kriget kommer påverka oss. Den polskjudiska gemenskapen är förmodligen den mest traumatiserade i hela världen. Varför? För att vi bor här i Polen där allt utspelade sig. Förintelsen. Den statssanktionerade sovjetiska antisemitismen. Vi är arvtagarna till dessa trauman och risken är att det pågående kriget väcker en mycket stark ångest hos människor.

Jag har själv ett möte inplanerat med min bror i nästa vecka. Vi ska se över plan B och C.”

“Plan B och C?”

”Ja, om vi behöver fly landet. Vi vill förstås inte det men vi måste bestämma vid vilken tidpunkt vi tycker det är dags. Jag vill vara en förberedd flykting. Det är lättare om man redan har en plan, om det värsta skulle hända.

Anneli Rådestad