”Jag är rädd för att bli gammal och jag är rädd för att dö. Jag bugar mig för livets mirakel.”

Den hyllade mexikanska poeten Gloria Gervitz har gått bort. I en stor del av sitt liv skrev hon vidare på och om sitt diktepos Migrationer. Judisk Krönika träffade henne i Stockholm i samband med utgivningen av den senaste utgåvan på svenska. Det blev ett samtal om exil, om liv och död, och om att skriva sitt nu.

Av Maja Thrane

”Det började med en röst jag inte kände igen”. Så beskriver Gloria Gervitz hur hon började skriva det diktepos som har kommit att bli hennes livsverk. Den första versionen, ”Shajarit”, (”morgonbön”), utkom 1979. Sedan dess har Migrationer publicerats i en rad utgåvor, varav två av dem finns på svenska, den första i översättning av Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson 2009, och den andra i år, översatt av Hanna Nordenhök.

Gervitz hade redan skrivit en del poesi innan hon började med Migrationer, men de var mest ”dåliga kärleksdikter”. Framförallt var hon länge en stor läsare: 

– Jag var en väldigt introvert person. Jag skulle nog säga att det är genom läsning som jag gjort mina intressantaste resor. Det första trettio åren levde jag genom böcker. Jag läste Seferis, och Isaac Bashevis Singer som jag älskar. Men så en dag slutade jag bara att läsa. Det var som en märklig känsla av att boken liksom är oändlig, men mitt liv är ändligt. Jag vill leva mitt eget liv, snarare än genom böcker. Jag lever den bästa tiden i mitt liv just nu, och jag vill leva det fullt ut.

Andra viktiga författarskap Gervitz nämner är Marguerite Yourcenar och Anna Achmatova, men framförallt Clarice Lispector, vars familj liksom Gervitz också kom från Ukraina. Familjens öde löper också som en tråd genom Migrationer. Gloria Gervitz var tjugoåtta år gammal när mormodern Carmen Phillips, som länge varit deprimerad, tog livet av sig. 

– Jag tror att det var då det började. Dikten var som ett hus, jag steg in i den, det kändes bra därinne. Den bar mig, och samtidigt bar jag den. Och samtidigt visste jag att jag måste släppa den. 

I fyrtiotvå år har Gervitz alltså skrivit på denna dikt, men sedan en tid tillbaka, berättar hon, skriver hon inte längre. 

– Jag saknar dikten. Den gav mig en plats, höll mig som i en puppa, och jag bär också på dikten. Men kanske har jag nu förlorat den för alltid, även om jag visserligen har sagt så många gånger. Men ett liv har ju en gräns, och jag är nu sjuttiofem år gammal, och jag vill leva i de goda år jag har kvar.

Migrationer började växa fram som ömsom bön, ömsom minnesskildring, av exil och sorg, en poetisk, likt Torah ständigt omtolkad men här med anmödrarna som vittnesbärare. Den senaste versionen löper fram som en enda mening, utan versaler, fritt växlande mellan röster. En form av Kaddish också, över en förlorad barndom, fylld av längtan efter en mor och en mormoder som aldrig riktigt förmådde öppna sin famn. 

– Jag var ett mycket ensamt barn. Under många år kände jag mig som föräldralös. Min mor älskade mig men förmådde inte visa det. Min far var hård. Min katolska mormor var ännu värre. Ändå stod jag henne närmare än jag någonsin insett. Hon var mycket vacker. Hon tog mig på bio en gång i veckan, gav mig skönhetstips, om att undvika solen och smörja in mig med olivolja. 

Gloria Gervitz föddes 1943 i Mexico City i en judisk familj. Mormodern, Carmen Basurto, kom från den djupt katolska staden Puebla, men konverterade till judendomen när hon mötte Glorias morfar, Abraham Phillips, ”en vivör”, som kom som ensam tjugoåring från Ryssland. Fadern, Sioma Gervitz, kom på trettiotalet med sin familj från den ukrainska staden Bar, en av de äldsta judiska byarna i Östeuropa. Här åtnjöt judarna redan på 1500-talet samma rättigheter som den övriga befolkningen. På 20- och 30-talet var många fabriksägare eller bönder i judiska kolchoser. Gervitz familj var aktiva i Der Bund (Allmänna judiska Arbetarförbundet för Litauen, Polen och Ryssland), som verkade för att judarna skulle erkännas som minoritetsfolk, med jiddisch som huvudspråk, och för bevarandet av den judiska kulturen snarare än dess religion. Alltså sattes Gloria i en bundistisk skola i New Mexico. 

– Jag är tacksam för den skolan. Jag kom ju inte från en religiös familj, även om vi firade Rosh Hashana, Yom Kippur och Pesach, men den skolan fick mig att känna mig stolt över mitt judiska arv.

Kultur alltså, snarare än religion. Bönen figurerar visserligen flitigt i Gervitz Migrationer, men i en muterad, personlig och intim form, inte olik morgonbönen Shaharits personliga natur, att läsas ”när det finns tillräckligt med ljus för att se en människa på två meters avstånd” enligt Talmud. Migrationer är full av en säregen blandning sinnlig närvaro och mystik.  

”Poesi är märkligt”, säger Gervitz, ”den uppstår inte i det undermedvetna, men i det förmedvetna. Den har en förmåga att berätta saker innan de sker. Till exempel var det första jag skrev en kort text där jag säger med min mormors röst: ’jag ska gifta mig med Abraham’. Och nu är det jag som ska gifta mig med en Abraham. Jag skrev också i dikten ’vi är de som ger oss av’, och så fick jag veta att det finns en inskrift på tågstationen i Warszawa där det står just så. Och precis som jag skrev i Migrationer ’mina döda är lika verkliga som jag och jag talar med dem på ryska och jiddisch’, skulle min far under de två sista veckorna av sitt liv tala uteslutande ryska och jiddisch.”

Dikten som förebud, men också som vittnesbörd för de röster som inte blev hörda;  

modern och mormodern, men också farmodern från Bar, hon som gick bort endast fyrtio år gammal i bröstcancer kort innan Gervitz föddes, som korsade havet med sin familj, som en äventyrare, säger Gervitz. 

– Jag är tacksam gentemot dessa kvinnor, de var så modiga, men deras liv föll i glömska då de aldrig hade tid att åstadkomma något eget. De var fullt upptagna med att ta hand om familjen. Jag har försökt ge dem en röst.

Tacksamhet är ett ord som Gervitz återkommer till, om poesin som en gåva att ge vidare. Och så kärleken: 

– Jag har haft tre stora kärlekar i mitt liv: Jag älskade verkligen min kalla, tokiga mamma. Och så älskar jag poesi. Jag gav min kärlek till poesin, men poesin gav mig mitt liv. Den tredje stora kärleken i mitt liv är Abraham.   

Gervitz diktning har fått ett stort genomslag i Sverige, mycket tack vare hennes översättare. 

I höstas kom också Hanna Nordenhöks avhandling Det svarta blocket, med nedslag i en rad författarskap, bland annat Gervitz, med bland annat ett ”Gervitztranskript”, en fri utforskning av Gervitz poesi utifrån deras samtal, ett ”poetiskt försök” som belyser en rad intressanta kontraster, som den mellan en värld på väg mot utplåning, medan dikten ”fortsätter att bli till”. För det finns en rad motsägelser i Migrationer, som den mellan minne och omskrivning, men det är en problematik Gervitz är medveten om. 

– Länge tänkte jag lite naivt att dikten var en möjlighet att sudda ut delar av mitt liv. Men det kunde jag inte, lika lite som jag kunde göra det med dikten. Kanske är den bästa versionen av dikten den senaste, liksom den senaste versionen av mig själv. Men det är omöjligt att veta. Innerst inne kan vi aldrig veta. Allt vi vet är att det är präglat av vad som tidigare hänt, hur mycket vi än försöker förneka det.

Gervitz kommer heller aldrig att få veta vad farmodern bevittnade i Bar. Hon kan bara ställa frågor. ”Vad kände hon?” frågar sig Gervitz, ”denna unga kvinna med allt detta ansvar i ett land hon inte visste någonting om, och som inte kunde någon spanska, ingenting. Vad kände hon? Vad drömde hon om? Vilka var hennes illusioner, hennes rädslor?”

Samtidigt, påpekar hon, är Migrationer ingen självbiografi. 

– Givetvis finns det saker där som verkligen har hänt, men som jag återuppfinner. För i ärlighetens namn, är det inte vad vi också gör med våra egna liv? Vi uppdiktar våra liv, och så försöker vi passa in i den fiktionen. Och ibland passar vi, och ibland inte, och då diktar vi upp ännu ett liv.

Liksom med den senaste versionen av Migrationer, är Gloria Gervitz idag som mest nöjd med sin nuvarande version av sig själv, och livet med sin käresta, Abraham. 

– Men jag är rädd för att bli gammal och jag är rädd för att dö. Jag känner mig ung, och frisk. Men jag är medveten om att livet närmar sig slutet. Jag bugar mig för livets mirakel.

Maja Thrane