Med jiddisch i kappsäcken

När min farfar och farmor, noviser gällande det franska språket, någon gång på 1970-talet försökte finna de judiska kvarteren kring Marais i Paris frågade de helt sonika förbipasserande på Champs-Elysées boulevard: Vu iz dos Pletzl? Efter en stund stannade en ung man, besvarade frågan på perfekt franskklingande jiddisch och ledsagade dem till dos Pletzl, den lilla platsen, som judiska kvarteren i Paris kallas på jiddisch.

Det finns en klar koppling mellan jiddisch och resande, och rent lingvistiskt är jiddisch ett fusionsspråk som har utvecklats genom att judar inkorporerat ord och uttryck från andra språk, när de flyttat eller förflyttats.

Jiddisch gjorde det möjligt för judar att resa och bedriva handel över nationsgränserna. Språket har en internationell och kosmopolitisk karaktär, och inte så konstigt att grundaren av esperanto, Ludwig Łazarus Zamenhof, var just en jiddischtalare från Bialystok.

När jag reser har jag alltid jiddisch med mig i kappsäcken, och de äventyr som uppstår när man använder jiddisch på resande fot är fantastiska. När jag senast besökte Kiev berättade jag för en ukrainsk vän om mitt jiddischintresse. Genast arrangerade han en tur till den ukrainska landsbygden, där han kände judar som varje söndag anordnande en judisk religionsskola.

Jag åkte dit, ställde mig framför en brokig skara tillresta och introducerade mig på jiddisch. Det som hände därefter är som taget ur en av Sholem Aleichems noveller. Några skrek, andra klappade i händerna, och en dam längst fram grät. Under alla år av strängt kommunistiskt styre och isolering hade de inte hört jiddisch talas. De trodde att språket och kulturen hade dött ut, och jag blev ett bevis på att jiddisch fortfarande existerade.

Men det behöver inte vara så dramatiskt. I Istanbul blev jag hembjuden till en familj där modern talade jiddisch och fadern ladino. När jag berättade om mitt jiddischintresse plockade fadern fram en hagada på ladino med noter i – och började sjunga ur den. När han var klar räckte han över den till mig och sa att det var väl bra att jag kunde jiddisch, men en riktig sedermåltid bör ändå sjungas på ladino.

Sedan några veckor tillbaka bor jag i Yangon i Myanmar, och när jag nyligen besökte synagogan fann jag till min förtjusning en jiddischist. Mirl Benson är från Hongkong, och har just flyttat till Yangon för att undervisa på universitetet. Hennes mammas familj flyttade till Hongkong från England före andra världskriget, och Mirl växte upp med jiddischuttryck och sånger. När den guidade synagogturen är över nyper hon mig i armen och säger: Lomir geyn shmisn a bisl, och jag följer lydigtmed till ett av tehusen där vår jiddisch blandas upp med de burmesiska konversationer som förs i den heta eftermiddagssolen.