”Berättandet är vårt skydd mot döden”

Författaren Shalom Auslander växte upp i judisk-ortodoxa Monsey, en timme norr om Manhattan. Efter en barndom präglad av en våldsam alkoholiserad far, berättelser om en bestraffande Gud och tvångsmässiga religiösa ritualer sökte Auslander sin egen, inte okomplicerde väg, där han själv blev herre över berättelsen.
Sarah Clyne Sundberg träffade honom för att tala om när de judiska berättelserna blir för mycket.

När man mejlar Shalom Auslander får man ett automatiskt svar där han hälsar att han skriver för tillfället och bara kollar mail sporadiskt, samt varnar att om man skickar länkar kommer han att radera utan att läsa. ”Jag skiter i om du tycker att de är roliga eller smarta. Jag vill inte veta. Låt för fan bli att spräcka min bubbla.” Sedan, inte långt därefter: ett vänligt mejl från mannen själv där han säger att han gärna ställer upp på intervju.

Vi åker upp till Woodstock, två timmar norr om New York, där Auslander bor ute i skogen med fru och två barn. Han finns inte på sociala medier och säger att han bara tillåter sig ett internetbesök om dagen. Just nu arbetar han på en ny roman som ska komma ut hösten 2018, en film med Viceland, samt med en scenanpassning av sin senaste roman Hope: A Tragedy. Han hyr ett kontor i ett pittoreskt litet hus invid en bäck, men jobbar mest på fik i staden, bland annat det vi träffas på.

Auslander är kanske mest känd för Foreskin’s Lament, publicerad 2007. En självbiografi där han avhandlar sin strängt ortodoxa uppväxt i Monsey, en övervägande religiös judisk stad strax utanför New York, samt han och hans frus beslutsångest över om de bör omskära sin första son. Till slut låter de omskära honom på sjukhuset, men utan den traditionella brit milah ceremonin. Ett beslut Auslander säger att han tog ”av ren rädsla” eftersom sonen nästan dog under födseln och han kände sig övertygad om att det var ett tecken från Gud.

Auslander har sagt att hans bild av Gud har formats av hans intryck av sin egen far, en våldsam och alkoholiserad man. Även om han som relativt ung lämnade sin familj och med tiden även ortodoxin bakom sig, är det tydligt i det mesta han skriver, inte minst hans novellsamling Beware of God, att en självsvåldig, lynnig, och inte särskilt trevlig Gud, fortfarande lurar i bakgrunden.

– Det där har mildrats med åren. Nu känner jag bara så när jag mår riktigt dåligt. Det har blivit lättare för mig att se det för vad det egentligen är: en panikreaktion. Vilket jag tror religion i allmänhet är. Vi människor har panik inför vår existens, så vi hittar på berättelser som får oss att må bättre.

Samtidigt anser han att det är omöjligt för oss att leva utan sådana berättelser. Ett synsätt som verkar karaktäristiskt för Auslander; han tenderar till både det krasst analytiska och det vilt vidskepliga.

– Vi berättar inte historier för att vi tycker att det är kul. Vi gör det för att vi vet att vi kommer att dö, men samtidigt har vi underbara förhållanden och vissa saker sker som är goda, så vi behöver berättelser för att försöka förstå. Det är en överlevnadsmekanism.

Som barn slukade Auslander medicinska böcker och facklitteratur. När han i tonåren började åka in till New York hamnade han av en slump på Gotham Book Mart, en legendarisk, men numera nedlagd, bokaffär som låg precis vid hållplatsen där bussen från Monsey lämnade av och plockade upp passagerare. Utanför hängde en skylt med devisen ”Wise men fish here.” Han smet in en dag ”för att slippa stå med en kasse porrtidningar bland en massa chassider” och kom av en slump över en bok av Leonard Michaels vars titel tilltalade honom, I Would Have Saved Them if I Could. I den läste han en berättelse om ett gäng unga killar som spionerade på en rabbin som hade shabbatsex med sin fru. Rabbinen upptäcker dem och en av killarna ramlar och dör. Historien gjorde stort intryck på den unge Auslander.
Det blev många fler besök i bokaffären, där han tilläts sitta och läsa på golvet i timtal. Han bad om rekommendationer och personalen sa att om han gillade Leonard Michaels så borde han läsa Kafka.

– Jag hade ingen aning om vem Kafka var, att han ansågs vara en fin författare. Hade jag vetat det hade jag nog inte varit intresserad, eftersom det fanns så mycket påtvingad vördnad i min uppfostran. Jag visste inte heller att han var jude. Som det var framstod han som del av en grupp udda rebeller. Jag var under samma period väldigt inne på ståuppare, Eddie Murphy, Richard Pryor… men jag hade scenskräck så böcker fungerade bättre för mig. Jag kunde sitta ensam på mitt rum men ändå göra samma sak; använda humor som vapen.

Efter att han hoppat av universitetet arbetade han som reklamare, vilket han beskriver som att skriva miniberättelser, befriad från pretentioner eftersom reklam alltid är på någon annans uppdrag, det finns inget ”jag” i det berättandet. Det var hans psykiatriker som föreslog att han borde skriva ner sina egna historier, något han började med först i sena tjugoårsåldern.

Auslanders berättelser är surrealistiska, mörka och absurda. Bland hans noveller hittar man apor på zoo som plötsligt uppnår högre medvetande och därför tar livet av sig, Gud och djävulen som jagar en lyckligt ovetande, nyreligiös man runt New York för att ta kol på honom. Han säger att detta helt enkelt speglar den miljö han växte upp i.

Läs ”Gud är en stor och lycklig kyckling” av Shalom Auslander.

– Gabriel Garcia Marquez växte upp med myter och berättelser och bestämde sig för att skriva en värld där de var sanna. Rushdie gjorde något liknande. För mig var det sexton år av att öppna dörren för en ängel på pesach, andar som kikade in genom fönster på Shabbat för att se om man var glad, Gud ser dig alltid, och du måste tvätta vänster hand innan du tvättar höger.

Hans barn växer upp i en annan värld, utan någon som helst formell judendom, något som är nödvändigt för honom eftersom han själv mådde så dåligt av sin religiösa uppväxt. Han firar inte högtider längre och utövar inga traditioner eller påbud.

– Det finns onekligen en del bra historier i det judiska, men jag kan inte återbesöka det, på grund av det sätt det tolkades på för mig som barn.

Ibland läser han ändå historier bakom högtider och ur toran för sina söner som just berättelser – utan religiös innebörd – men att han känner att en del av dem snabbt faller isär när de presenteras fristående. Han menar också att det finns en hel del bra historier vi inte får lära oss, eller snarare att vi kanske har fel perspektiv på vissa av berättelserna.

– Alla känner till den om hur Abraham skulle offra Isak. Poängen är att han var en stor man för att han var redo att döda sin son. Men om du fortsätter läsa så klipper filmen plötsligt till en senare punkt i deras liv. Isak är vuxen och förstörd. Han är maktlös, svag, rädd för allt. Man skulle kunna uppfatta sensmoralen som att man inte bör förstöra sina barn, för då går det dåligt för dem. Men det är inte så vi brukar tolka den berättelsen.

Trots avståndstagandet från religionen månar Auslander om att hans söner ska lära känna något av det magiska i livet.

– Inte hokus-pokus, inte döda de som tror på en annan magiker, men en sorts mörk, sekulär magi; att känna förundran. Något av det värsta som hänt de senaste 30-40 åren är att all mystik har försvunnit. Vi vet allt. Google har allt. Allt vad vi vill kan vi göra imorgon. Och ändå är vi uttråkade.

Om sönernas syn på religion och gud för tillfället säger han att hans äldsta son, som nu är tretton år gammal, är en långt mer övertygad ateist än vad han själv är.

– Jag är snarare agnostiker; kanske finns det sådant vi inte bör veta. Han är talmudsonen, analytisk. Min yngsta lever farligare för han tror att allt är möjligt. Det är tryggare att vara cyniker.

Det går inte att bortse från judendom och judiskhet när det gäller Auslanders verk; avståndstagandet från det religiösa är i sig ett intensivt och intimt förhållande, även om han känner att det har förändrats sedan han skrev sina första böcker.

– Det är inte lika brännande för mig längre. Men jag tror att man lär sig ett förhållningssätt väldigt tidigt. Katter har klor av en anledning, det är så de överlever. De fäller inte alltid ut dem, men ibland är det nödvändigt att klösa till hunden lite. Så känner jag när det gäller historier och skrivande. Om någon vill läsa det så kan de, om de hellre vill läsa något med ett lyckligt slut så kan de göra det.

Auslander talar mycket om sin avoghet inför vördnad och sin förkärlek för rebeller. Han nämner Anne Frank, Jesus och Lenny Bruce. Han ser Anne Frank som missförstådd, en smart och cool ung flicka som inte gillade de religiösa eleverna på sin skola och bråkade med sin mamma ”som alla tonåringar gör”. Han menar att hon kommit att symbolisera ett helgonartat offer, något hon själv aldrig skulle ha skrivit under på. Samma sak med Jesus, en annan känd jude som han anser omtolkats av sina följare.

– Judar har en uppviglande sida som jag gillar. De skapar problem och ställer många frågor. Inte undra på att de sparkade ut oss ur Spanien 1492. Jag fick lära mig att när Abraham var liten och hans far var borta i affärer så gick han in i hans verkstad och slog sönder alla avgudabilderna. Det är precis det Lenny Bruce gjorde och det är något jag beundrar.