Goldin+Senneby
Konstnärerna Simon Goldin och Jakob Senneby tillhör utan tvekan de allra mest intressanta i sin generation. De antar ett historiekritiskt perspektiv och tjuvkopplar sig gärna mot vetenskap och framtidsforskning. Paulina Sokolow tar sig an deras inte helt lätta konst.
En av de märkligaste och mest spektakulära konstupplevelser jag haft ägde rum för ett par år sedan inne på att galleri i Stockholm. Vi var samlade inne i en av salarna och jag vill minnas att ljuset var nedtonat med spotlights riktade mot ett lågt, sammetsklätt podium, där det stod ett gammalt bord. Att det var gammalt syntes på det mörka, gistna träet och de ålderdomliga snickerierna. Själva modellen, låga ben och lustiga lådor undertill som, genom en knuff på ena sidan, sköt ut en låda på motsatt sida, avslöjade också att det är ett växlingsbord, en någorlunda portabel möbel som introducerades i Dantes och kapitalismens födelsestad, Florens. Efter att introduktionen av pengar som betalningsmedel blev vanligt på 1000-talet uppstod också ett bank- och utlåningsväsende i Europa.
Nu stod vi alltså här med våra blickar riktade mot ett sådant bevarat exemplar. Sorlet tonade ut och in kommer en ung kvinna i blåkläder, bärande på en motorsåg. Motorn dundrar i gång och svärdet skär skoningslöst ner genom bordsskivan så att sågspånen yr och efter en liten stund faller den slutligen ner i ett vidvinklat V. Performancen är över. Bordet är kluvet på mitten och har därmed förlorat sin funktion, den är bancarrota – en avbruten bänk – och vi i publiken har fått en kortfattad, illustrativ och synnerligen minnesvärd inblick i bankväsendets urscen. När en växlare genom övermod, utpressning eller slarv en dag inte hade kvar någon valuta att växla med, dömdes han till att en lagförare från staden kom och klöv hans arbetsplats mitt itu och belade honom med yrkesförbud – bankrutt.
Performancen och resultatet av den, Banca Rotta från 2012, är ett verk av Goldin+Senneby, en Stockholms-baserad konstnärsduo bestående av Simon Goldin och Jakob Senneby, som arbetat tillsammans sedan 2004. De träffades på Kungliga Konsthögskolan efter att Simon hoppat av Handelshögskolan sedan han insett att hans intresse för finans och ekonomi låg på ett helt annat plan, mer idéhistoriskt och filosofiskt än entreprenöriellt. Under de här snart tjugo åren har Goldin+Sennebys konst rört sig mellan världar, värdesystem och biologisk massa med hisnande vändningar. På vägen har de tagit med sin publik genom oväntade portaler med sikte att ringa in de svårfångade kontaktytorna mellan mänskligt liv och jaget och en alltmer intrikat, rörlig och flytande tillvaro.
Goldin+Sennebys verk hade en omedelbart trollbindande inverkan på mig när jag först kom i kontakt med deras konst. Banca Rotta är ett så makalöst exempel på hur konceptuell konst, som inte sällan kan bli ganska torrt och teoretiskt, i deras händer blir till dramatiska händelser med objekt, bokstavligen plockade ur historien och iscensatta för att berätta om exempelvis bankväsendets födelse. Det är också vackert och gripande, även efter själva sågakten, med det kluvna bordet som ett tidlöst vanitasmotiv, alltså den uråldriga allegorin över dygden om att vara medveten om livets korthet. Det väcker även till liv de känslor av allt det våld som är förbundet med makt, handel och den obalans mellan dem som har och inte har. Jag tänker på en av de äldsta historierna om hur förmögenhet inte nödvändigtvis betyder att man kan kontrollera sitt liv. Historien utgår från en judisk köpman i just renässansens Venedig, mitt i ett av Europas aktivaste penningväxlarcentra. I Shakespeares drama från början av 1600-talet pressas juden Shylock under förnedrande former att låna ut en stor summa pengar till en skojare. Desperat vänder sig Shylock till juridikens förment neutrala rättskipning och hoppas någonstans att han inte bara ska kunna skydda sig från konkurs, utan att han även ska få upprättelse för evig förnedring och förföljelse. Allt det hat och raseri han riktat mot skojarna vänds istället mot honom. Ingen klarar att ett skålpund kött skärs ur ens kropp utan att man förblöder. Den antisemitiska tropen om hur judar via sin existens (köttet) är förbundna med de svårbegripliga och osynliga finansiella tillgångarna är lika levande idag som någonsin.
Kopplingen mellan kropp och ekonomi blev också tydlig i ett av konstnärsduons hittills kändaste och mest omdiskuterade verk, Evig Anställning. Utan att ens vara i närheten av att ta fysisk form och plats, är det redan något av en samtida klassiker. Beskrivning: I samband med att Göteborg just nu bygger Västlänken, lösgörs med en gammal hävdvunnen princip öronmärkta medel ur den totala byggbudgeten till förmån för ny konst (den så kallade enprocentsregeln har anor sedan trettiotalet och har som syfte att integrera konst i samhället och att skapa uppdragstillfällen för verksamma konstnärer). Den som har till uppgift att uppdra och projektleda är Statens Konstråd. Goldin+Sennebys radikala förslag är att vid stationen Korsvägen, bygga en enpersonarbetsplats för någon att fylla arbetstiden med i stort sett vad den vill. Den avsatta summan pengar ska, förutom byggandet av själva arbetsplatsen, också täcka lönen för någon, i evighet. Detta ska långsiktigt åstadkommas genom att överskottet av anslaget investeras på börsen. När planerna offentliggjordes utlöstes något av en skandal. Utöver de som inte ansåg att ett socialt experiment kan vara konst, kom invändningar om det cyniska i att anställa någon ”för evigt” utan någon specifik ”nyttig” uppgift och att konstnärerna använde levande människor som sitt material. Jag tycker att det är både roligt, kaxigt och framför allt vansinnigt tänkvärt. För vad är ett ”nyttigt” arbete, när vi numera anser det rimligt att för en spottstyver låta en gigarbetare hämta en pizza från kvarterskrogen eller transportera våra postorderköp från kiosken hem till oss? Och vad är det som säger att de ljudlösa transaktionerna på börsen bidrar till en bättre värld än den i det här fallet anställde, som eventuellt ägnar tiden åt något värdefullt.
Efter att under sitt första gemensamma decennium ha ägnat sig huvudsakligen åt studier och iscensättningar av penning- och valutaekonomi (bland annat i form av en blanking-attack på börsen), har Goldin+Sennebys konstnärskap på senare år rört sig in i en annan sorts värdesystem, det medicinska och ekologiska. Jakob Senneby lider sedan en tid av den autoimmuna sjukdomen multipel skleros (MS), något som inte bara påverkat duons arbetsvardag, utan också numera deras konstnärliga fokus. Det kan tyckas vara en lång förflyttning.
Jag känner inte till exakt vad som blev den utlösande faktorn, men en dag fick jag veta att de bytt ut sitt arbetsteam från AI-experter och börsmäklare till biologer och trädexperter. Nu hade de bestämt sig för att klona världens äldsta ännu levande träd, den berömda granen Old Tjikko på Fulufjället i Dalarna, vars innersta kärna har tiotusen år på nacken. När dess första rötter trängde genom jorden, någon gång i slutet av förra istiden, var platsen en helt annan, med annat, varmare klimat och under hela dess livslopp har miljön ändrats och trädet har tålmodigt anpassat sig. Om det klarar den nya tiden, antropocen, återstår att se. Klonen de får fram ska få växa och bli en klon av Old Tjikko, med all dess historiska DNA intakt, för det nya verket Granens tid, som ska stå i en specialdesignad klimatkammare utanför det nya sjukhuset i Malmö. Det är typiskt för Goldin+Senneby att involvera specialister och sakkunniga inom helt andra fält än konst, för att med sina skulpturala, rumsliga modeller, framlägga komplexa idéer. Klimatkammaren kommer att fungera som ett växthus och vara ansluten till och beroende av sjukhusets egna kylsystem och både patienter och personal kommer att kunna följa trädets långsamma tillväxt. Samarbete, ömsesidighet, förtroende och beroende är avgörande inte bara för konstverkets fortsatta överlevnad, utan också för sjukhusets verksamhet i allmänhet. Att ta hand om individen, oavsett om det är träd eller människa, är allt.
En av de vackraste och mest gripande performance jag sett fick ske online under pandemin. I Star Fish and Citrus Thorn iscensätter de kemiskt erfarenheten av att leva med ett autoimmunt tillstånd. Simon och Jakob sitter som i ett laboratorium och berättar två parallella historier, samtidigt som de tillför olikfärgade substanser på ett medicinskt papper. Vi ser också i en annan bild vad som händer genom ett mikroskop, där substanserna bildar rinnande, akvarelliknande färgkaskader och de måleriska kvaliteterna får oss att nästan glömma att det handlar om Jakobs autoimmuna sjukdom. Den ena berättelsen går in på hur forskningen kring MS och liknande tillstånd tidigt anammade ett militärt språk; celler ”anfaller”, kroppen ”försvarar sig”. En av de tidiga forskarna var Élie Metchnikoff, en rysk jude som fick fly undan pogromer och fortsatte sina studier på Sicilien. Historien om hans experiment växlas av med beskrivning av upplevelser och förnimmelser som uppstår till följd av MS.
Goldin+Sennebys konst är inte den enklaste. Det krävs tålamod och nyfikenhet, men när man väl fångas upp av en trådände, är belöningen så mycket större. Själva är de ganska förtegna och går sällan på sina egna vernissager. Länge visste folk inte ens vilka de var och det hände till och med att de skickade skådespelare som dubbelgångare. Lyckligtvis är det många museer och gallerier som intresserar sig för deras konstnärskap.
