Hopp och förtroende byggs inte upp med ett fint tal på en enskild minnesdag

Idag på Förintelsens minnesdag tävlar politikerna om vem som får högst avkastning på judiska angelägenheter. Hannah Stutzinsky, ekonomistudent vid Göteborgs Universitet och aktiv i Judiska församlingen Göteborg vill se politiker som vågar stå upp för den judiska minoriteten även när det kostar.

Detta är en opinionstext, där skribenten uttrycker sina personliga åsikter.

Sedan 1750 har den så kallade judefrågan varit en del av Europas politiska tapet. Det var under upplysningen som det judiska folkets emancipation blev till en diskurs och begreppet judefrågan myntades.

Under 1800-talet diskuterades lösningar på denna fråga mycket innovationsrikt. Det judiska folket, som sågs som rotlöst och hotfullt mot den eftersträvade nationella homogeniteten, blev i den tyska debatten något som inte bara skulle identifieras utan så småningom även undanröjas.

Sedan Tyskland initierade den slutgiltiga lösningen på judefrågan 1941 har så gott som alla politiska företrädare i Sveriges riksdag försökt tapetsera om. Judefrågan hänger emellertid fortfarande kvar på den politiska väggen även om diskursen idag har bytt namn. Idag är det kapplöpning om vem som kan hitta de mest adekvata adverben att använda i en mening om bekämpande av antisemitism, så länge valet är enkelt. Centerpartiets tvetydighet i frågan om manlig omskärelse visar på skakigheten i värnandet av minoriteter när valen blir svåra.

Att ha, och i bästa fall värna om, en judisk minoritet innefattar, till många makthavares besvikelse, inte bara möjligheten till mediabilder från en fin synagoga med en tår i ögat. Det innebär dessutom tolerans för osvenska och stundtals häpnadsväckande riter och sedvänjor som i en ateistisk kontext är svåra att rationellt försvara. För att kunna leva judiskt i Sverige krävs därför tolerans inte förståelse. När makthavare försöker sig på det sistnämnda hamnar man i de gränsdragningar som judefrågan alltid orsakat.

Den samtida judefrågan handlar om vem som kan tillskansa sig den högsta avkastningen på judiska angelägenheter utan att behöva bära någon kostnad. I oktober förra året stod Socialdemokraterna värd för den internationella förintelsekonferensen. Samma dag som konferensen öppnades tydliggjorde statsministern i Sveriges Radio att hans ungdomsförbund är fredat från antisemitism. Någon problematisering kring turerna av de antisemitiska slagord som ungdomsförbundet använt ville han inte veta av. Slagorden i frågan råkade ju beröra Israel, den för politiker icke vinstdrivande delen av de judiska angelägenheterna.

Även Svenska kyrkan vill gärna stötta den judiska minoriteten, ja när det passar. Strax före chanuka beslutade sig Svenska kyrkan för att Israel, världens enda judiska stat, där det arabiska partiet sitter med i regeringen, är en apartheidstat. Eller kanske inte, de ändrade sig – i vart fall biskoparna, för ingen vill vara den som är emot judar när twitter tittar på.

Vad Svenska kyrkan gör kan uppfattas som irrelevant för en diskussion om judiskt liv i Sverige. Det blir emellertid relevant när organisationer som Svenska kyrkan vill göra vinst på den lönsamma delen av samtidens judefråga.

I Göteborg uppmärksammas Förintelsens minnesdag gemensamt mellan Svenska kyrkan och Judiska församlingen, vartannat år i Domkyrkan och vartannat år i synagogan. Stunderna i Domkyrkan har, ska villigt erkännas, varit berörande, och onekligen blir det bra bilder. Djupare än så verkar engagemanget inte gå när valen väl blir svåra.

För att känna såväl vilja som hopp om att leva judiskt i Sverige under lång tid framöver behövs utöver de adekvata adverben även förtroende. Ett förtroende går emellertid inte att bygga upp med ett tal under en enskild minnesdag. Den makthavare som med tydliga ordalag och återkommande står upp för IHRA:s definition av antisemitism kan inhösta ett förtroende. Det gäller såväl idag i en radiointervju som alla andra dagar då judiska barn byter skola till följd av judeskämt som lärare inte tycker är grova nog att rapportera. Den makthavare som vågar ta kostnaden av att stå upp för angelägenheten av Israels existens kan också inhösta förtroende. Inte minst kan förtroende inhöstas av den som vågar städa innanför sin egen dörr, eller för den delen sitt eget parti.

För judar i Sverige idag blir det allt tuffare att visa sin identitet öppet. Att makthavare uppmärksammar judiska angelägenheter har inneburit ett stående hopp om förändring och engagemang. Hoppet växer när konsensusen är stark, men frågan är vem som står upp för det judiska folket när mediabilderna från den 27 januari har bleknat bort?

Hannah Stutzinsky, fristående liberal skribent