Judarnas diagonala relation till Ukraina

Av Anneli Rådestad

Min mentala Berlinmur revs i Kiev 2010. Jag var där för att göra ett reportage om framväxten av det sjudande judiska liv som slagit rot efter Sovjetunionens fall. Under några intensiva dagar dök jag ner i Ukrainas 1000-åriga judiska historia. Här hade chassidismen vuxit fram. Tänkare och berättare som Baal Shem Tov, Nachman av Breslov, Isaac Babel, Leon Trotsky och Chaim Nachman Bialik hade inspirerats här. Men varför kände jag till så lite om detta? Varför hade inte ett enda av de många judiska utbildningsprogram jag gått, tagit mig hit?

20 år efter murens fall, insåg jag att min generation hade varit upptagen med att bygga västerländsk judisk identitet på till lika delar Seinfeld, Förintelsen, och Israel. Vår inre Berlinmur hade aldrig rivits, och priset för det var förlusten av ett rikt judiskt kulturarv – idéer, poesi och andlighet, sprunget ur öst.

Det är en enorm förlust, men kanske också förståeligt då judar har en komplicerad relation till Ukraina. Lika länge som landets judiska befolkning har närts av dess bördiga jord har samma jord begravt massakrerade judiska kroppar. Den mest barbariska perioden utspelar sig i mitten av 1600-talet då Bogdan Chmielnicki – den antisemitiske kosacken som slogs för ukrainsk självständighet – också gick lös på 300 judiska samhällen och mördade 100 000 judar på de mest bestialiska sätt.

1941 blev Ukraina åter skådeplatsen för ett av de ohyggligaste dåden i judarnas historia. Under två dagar i september fördes Kievs judar till en ravin utanför stadens centrum. 33 771 män, kvinnor och barn kläddes av och sköts. Ravinen gjorde det lätt att begrava kropparna. Ordern att utföra massakern kom från SS men en ansenlig del av lokalbefolkningen hjälpte till. 1,5 miljon, en fjärdedel av Förintelsens offer, mördades i Ukraina. 

Efter Sovjetunionens kollaps flyttade 80 procent av Ukrainas judar. Kvar blev ca 200 000, beroende på hur man räknar, som efter decennier av religiöst förtryck fick lova att förhålla sig till en, ofta bortglömd, judisk identitet.

90-talet blev en tid för identitetsbyggnad. För judarna men också för de ukrainska nationalister, som grävde fram gamla nationalhjältar som Chmielnicki och de lokala nazistsympatisörerna. På 2000-talet drog nazistdemonstrationer fram genom Lviv och Chmielnicki ärades genom att bli symbolen på den ukrainska femhryvniasedeln.

Den judiska relationen till Ukraina är komplicerad. Poeten och författaren Jake Marmer, född i det forna Sovjet, skriver: ”Under de första veckorna av invasionen såg jag hur vänner på sociala medier ändrade sina profiler till att inkludera den blågula ukrainska flaggan. En enkel solidaritetshandling, men jag kunde inte förmå mig att göra detsamma. Det väcker minnet av flaggviftande vi de obligatoriska sovjetiska demonstrationerna. Men det är inte bara det. Den ukrainska flaggan påminner mig om ukrainsk nationalism, som i sin tur påminner mig om varför jag och många andra judar lämnade landet. Den ukrainska nationalismen har alltid kommit med ett mått av antisemitism. Det är inte så att jag inte ”står med Ukraina”. Det gör jag, och om inte helt med, så kanske lite diagonalt.”

Något har hänt de senaste åren, Ukraina har förändrats, och med det även den judiska relationen till Ukraina. Judiska aktivister tog ledande roller i Euromajdan-protesterna 2014. Det finns idag ett centrum för Förintelsestudier, femhryvniasedeln har bytts ut, och ett vackert monument invigdes i fjol vid Babij Jar. 2019 röstade över 70 procent av befolkningen fram en judisk president. Denne har i sin tur fördömt nazistdemonstrationerna i Lviv. Fram till 24 februari tydde mycket på att landet var på väg i rätt riktning.

Vad som nu kommer hända är svårt att säga.

Anneli Rådestad