På jakt efter en svenskjudisk konsthistoria

Som ung student fascinerades Paulina Sokolow av den konsthistoria som till största del vilar på en kristen grund. Hon funderade aldrig på om det fanns en judisk konsthistoria. Men om man synar den klassiska konsthistorien i sömmarna och ställer de rätta frågorna, kan man frammana de judiska berättelserna. De som villkorats av en annan religion, en annan musik, andra ord och kanske framförallt, erfarenheten av exil.

   Av Paulina Sokolow

Det var min mamma som såg till att det hängde konst hemma hos oss. Vi hade inga pengar, så det handlade inte om äkta oljemålningar, utan reproduktioner och affischer. På den tiden sa mig namn som Miró, Man Ray eller Dalí inte ett dyft, men genom att de fanns där, i samma rum som våra leksaker och murriga jakarandamöbler i miljonprogramsområdet i Orminge, växte jag upp med att anse det normalt att en målning med konstnärens stolta signatur kunde se ut som fläckigt barnkladd (en ”fågel”), eller att en jättenäsa kunde svepa fram som ett hårlöst djur genom ett ökenliknande landskap. Mitt tidigaste minne av en konstupplevelse är präglat av ett barns konservativa upptagenhet av ordning och skräck för det som är oförklarat: en reproduktion av ett grönt landskap i mina föräldrars sovrum. På en kulle sticker ett barnhuvud upp ur jorden med en get intill sig. Varför var resten av kroppen nedgrävd? Varför såg det där ansiktet ändå så fridfullt ut och var geten vän eller fiende? Många år senare lär jag mig att verket heter De älskande i Vence, är målat av Marc Chagall 1954 och jag upptäcker till min förvåning att barnhuvudet och geten, bara var en detalj i bakgrunden. Målningen domineras istället i förgrunden av ett ömt omslingrat ungt par där en blödande skymningssol reflekteras i mannens eldröda hår och kvinnans guldgula halo. Kunskapen om Chagalls händelserika liv gör hans bidrag till modernismens uppbrytande av bildytan och fasettuppbrutna landskap full av särskilda betydelser. Idag tolkar jag huvudet på kullen som konstnärens barnsliga alter ego. Ett sätt att säga till sitt barnajag: ”Ser du, allt blev bra, livet är vackert ändå!” 

Var det de här vilda bilderna i mitt hem och våra besök på Moderna Museet som gjorde att jag under mina sökande år i tjugoårsåldern började läsa konstvetenskap på universitetet? Kanske det. Mina föräldrar, som kom till Sverige med tomma händer några månader före min födelse, verkade inte bekymrade över mitt studieval och de begränsade försörjningsmöjligheterna, åtminstone avslöjade de ingenting.

Konsthistorien, den vi plöjde oss igenom, visade sig till största del vila på kristen grund. Genom att studera vecken på jungfru Marias blå mantel, fick vi följa utvecklingen från de tidiga underjordiska kyrkornas kyska svepningar till renässansens och barockens alltmer sensuella och världsliga stoffer. Jag funderade aldrig då på om det fanns en judisk konsthistoria. Naturligtvis finns en sådan, likaväl som det finns en kinesisk eller afrikansk, bara att den inte passar in i den stora västerländska berättelsen. Det jag visste var bara att judendomen, liksom islam, av tradition ansåg att avbildning utgjorde en blasfemi – bara gud är mäktig nog att skapa liv. Långt före abstraktion och minimalism, finns redan vedertaget tankegods som formulerar modeller för allt levandes storslagenhet och komplexitet dold bakom geometri, kristalliska fraktaler och vackert utformad skrift. 

Något händer i samband med urbaniseringen och industrialismen, som sammanfaller med det som vi konsthistoriker kallar för modernismen. En skakning genom det intellektuella fältet.  Judar har alltid dragits till staden med dess anonymitet, affärsmöjligheter, subkulturer, kulturutbud och lärosäten. Med nationalstaters födelser som pådrivande kraft, erbjöd den nya rörliga verkligheten både tillfälle att formulera nya möjliga sätt att leva, samtidigt som de ständiga bakslagen i judars kamp för att tillerkännas medborgerliga rättigheter och att slippa repressalier, utgjorde en allt mer akut drivkraft att organisera sig för förändring. Några är med och grundar och driver Bauhausskolan i Dessau, som Anni (född Fleischmann) och Josef Albers och El Lissitsky, medan andra, som Sonia Delaunay (född Stern), skapade de allra första abstrakta verken och teaterdekorerna i Paris. I Vitebsk i Belarus öppnar Marc Chagall en gratis konstskola för det nyfödda Sovjet.  De var inte de enda som radikalt flyttade fram positionerna, men man får lov att säga att judarna hade de allra starkaste motiven att driva på en reorganisering av världen och skapa ett nytt internationellt språk som välter en nästan tvåtusenårig hegemoniskt kristen monokultur över ända.

Ernst Josephsons farfars far invandrade till Sverige från nuvarande Polen-Tyskland under kung Gustav III:s tid. I den Josephsonska släkten fanns gott om kulturpersoner och kärleksfulla familjemedlemmar. Så yrkesvalet kan inte ha varit något bekymmer för Ernst. Han verkar ha varit ett älskat barn och dessutom entusiastiskt uppmuntrad av samtida äldre kollegor. Det är något annat som river och sliter i honom. Titta på Spanska smeder från 1881. De romska männens underfundiga och stabila blickar och deras seniga muskler. Samförståndets glädje, upptåg – och sex! Under samma period målar Josephson Strömkarlen. Ett naturväsen med en ung pojkes hårlösa, slanka kropp och heliga Theresas extatiska ansiktsuttryck, så som Bernini förevigat henne för Santa Maria della Vittoria i Rom i mitten av 1600-talet. Flera år ägnade han sig åt att hitta det rätta uttrycket och den ackompanjerande miljön med vattnet som vräker ner över honom utan att överrösta fiolens toner. Verket var tänkt att köpas in till Nationalmuseum, men refuserades oväntat. Varför? Jag har inte hittat någon förklaring. Var motivet ändå allt för homoerotiskt, utan att någon ville uttala det? Idag hänger den i sällskapsrummet på hedersplats på Waldemarsudde. Prins Eugen förvärvade den till sin konstvilla på Djurgården direkt från konstnären.

En av de mest förtjusande skildringarna av en sommarfrukost i det gröna, ett dukat bord som formligen exploderar i solreflexer och löften om en lyckad dag, är Hanna Paulis (född Hirsch) Frukostdags. Precis som Josephson växte hon upp i en välbärgad borgerlig judisk familj med en släkting som flyttat till Sverige. Personligen tycker jag att Hanna Pauli, är en av de mest intressanta svenska konstnärerna i sin tid och hon verkar ha tagit sig och tillåtits friheter som få samtida kvinnor. 1885 befann hon sig i Paris där hon ingick hon som ogift i ett kvinnokollektiv av nordiska konstnärer, bland annat finska Venny Soldan, som hon skildrar i ett helt unikt porträtt, där vännen tittar stint mot betraktaren, sittandes på ett smutsigt golv, i bekväma kläder.  Vänner är en annan målning av särskilt intresse. Var det vanligt att den bildade borgarklassen träffades och förde samtal om de senaste idéerna? Kanske det. Men det kan också ha varit extra högt i tak i det pauliska hemmet. I fotogenlampans sken sitter i alla fall feministen, pedagogen och tänkaren Ellen Key omringad av paret Pauli, Karl Otto och Lisen Bonnier (född Josephson) och några andra konstnärer.

Andra judiska konstnärer i Sverige som betytt mycket för mig är givetvis Isaac Grünewald, själva sinnebilden för expressionismens genombrott i Sverige. Utan honom och Sigrid Hjertén skulle landets medeltemperatur varit några grader kallare.

En av de märkligaste händelserna i svenskt konstliv på 1900-talet äger rum året innan andra världskrigets slut, 1944 i en tillfällig byggnad vid Nybroplan, Flyktingar i Landsflykt, anordnad bland annat av konstnären Sven X:et Erixson, en av de mest solidariska och internationellt uppkopplade konstnärerna i tiden. En av dem som deltog var Lotte Laserstein, som under trettiotalet varit framgångsrikt verksam i Berlin. Men redan i mitten av trettiotalet förlorade hon alla viktiga uppdrag och när hon blev inbjuden till Stockholm att ha en utställning på Galerie Moderne, tog hon ett livsavgörande beslut. Hon skulle aldrig resa tillbaka. Någon karriär att tala om blev det aldrig i Sverige, utan hon försörjde sig som porträttmålare. Andra som deltog i Konstnärer i Landsflykt var Peter Weiss, Endre Nemes och Egon Möller-Nielsen, alla konstnärer som kom att forma det svenska konstlivet på djupet. I tidningarna utbröt en hetsig debatt. Vissa hävdade att de ”judiska konstnärerna sökt sko sig på de andras bekostnad”. Så här skrev Laserstein i ett brev till sin väninna, sångerskan Traute Rose 1946: ”Sverige är trevligt, människor är vänliga, men trots all deras sympati så berörs de inte. Ingen kan visa fullständig empati och vem är jag att uttala mig? Oavsett all vänskap och förtroliga relationer finns där alltid ett enormt avstånd. Och detta samma avstånd finns mellan mig och de som upplevde det i Tyskland. Detta är ödet som vi emigranter står inför.”

Paulina Sokolow är konstvetare och skribent och arbetar bland annat på Tensta konsthall och Konstfrämjandet som kommunikatör. Med den här essän inleder hon en serie nedslag i det samtida svenskjudiska konstlivet. Konstnärerna i fokus är Carlos Capelán, Goldin+Senneby (Simon Goldin och Jakob Senneby) och Susanna Jablonski.