När dramatiken formar dramatikern
Gunilla Boethius läser Nätter med familjen Cohen – och andra judiska pjäser (Bokförlaget Korpen) och drabbas av den judiska utsattheten som hon tidigare aldrig riktigt har förstått vidden av.
I Judisk Krönika 2/2024 skriver Anna Nachman i sin recension av Marianne Goldmans bok Nätter med familjen Cohen – och andra judiska pjäser att läsningen ger henne ett slags tröst och lindring. Där skildras judiskt vardagsliv i Sverige från 1970-talet och framåt: familjekonflikter, väninnediskussioner, syskonsamtal, kärleksbråk, med mera. Här framgår hur mycket den judiska identiteten präglar tillvaron för judar, inte minst en mer eller mindre dold antisemitism, som ju exploderat efter den 7 oktober förra året. För Anna Nachman blir pjäserna dock samtidigt ett slags befrielse: ”att acceptera att antisemitismen är evig gör den lättare att stå ut med”, skriver hon avslutningsvis.
Själv fick jag, som icke-jude (eller kristen) en helt motsatt reaktion. Underhållande och roliga pjäser, javisst, men därunder finns en utsatthet som jag aldrig riktigt fattat vidden av, trots att jag varit nära vän till bokens författare i över 40 år. Vi är båda dramatiker och har kontinuerligt läst och diskuterat varandras pjäser. Vi har rest till Israel tillsammans och ingen av pjäserna var ny för mig när jag nu läste dem i bokform. Men på något sätt hade jag läst dem genom en glasruta, i samlad form drabbade de mig med en helt annan kraft. Jag såg hur smärtan slår till som ett piskrapp mitt in den svenska vardagen. Som när singelkvinnan Dinah i monologen ”Judisk vrede” förbereder sig för att fika i solen med en väninna på stan. Ett nytt krig har just brutit ut mellan Israel och Libanon och hon vet vad som väntar:
”Det blir ett laddat möte, jag vet det. Ja även om du inte säger ett ord. Det kommer att stå inskrivet i ditt ansikte: ”Är det inte för jävligt!”
Den där uppfordrande blicken,” nu tar du väl avstånd”! Och då vill jag fråga dig: Avstånd från vad? Vad exakt? och hur mycket? Krigsföringen i sig? Eller är det ockupationen? Behandlingen av araberna inne i Israel? Eller mer än så? Hela den sionistiska tanken? Det vet jag väl, att det bara fortsätter och fortsätter…
En vanlig fikastund förvandlad till rättegång!
Gång på gång visar pjäserna vilket sprängstoff som finns i en vanlig svensk-judisk familj. I ”Nätter med familjen Cohen” fortsätter föräldrar och två vuxna barn att fira shabbat år efter år från sjuttitalet och framåt. Sonen Mattias blir ortodox, flyttar till Västbanken och ändrar sitt namn till Menashe. Dottern Lena blir ihop med vänstermannen Axel, portförbjuden i familjen. Mamma Lilo satt i koncentrationsläger och ständigt gör sig samtidens konflikter påminda: terrordåd, nya krig i Mellanöstern, antisemiten Ahmed Rami i närradion osv.
I pjäsens slut är mamma Lilo döende i cancer. Axel, dotterns pojkvän som är läkare, släpps in för att ge mamman smärtlindring. Då kan hon äntligen öppna sig om de fruktansvärda saker hon varit med om, att hela hennes liv sen dess handlat om att vara vaksam. Men med barnen kunde hon aldrig tala om detta:
…”Det räcker så bra med att ha varit ofullkomlig som mor, ska man också ge dom sitt lidande, det blir för mycket.”
I pjäsen ”Ett trevligt judiskt par” ska Leffe och Lisa, ett par i sextioårsåldern, gå på födelsedagsfest. Leffe slår inte in presenten, ett konsthantverk från Tel Aviv, det tänker han tala om högt och ljudligt, medan Lisa går in för att vara charmig och avspänd.
Festen blir misslyckad. Leffe och Lisa behöver en paus från Sverige och reser till sina nära vänner i Israel för att andas ut. Men vännerna mår inte bra. Sonen gör just sin militärtjänst vid gränsövergångarna och har inte hörts av på flera dagar. Är han död? Mammans ångest stegras, maken orkar inte och inför våra ögon faller äktenskapet sönder. Marianne Goldman har en obönhörlighet i sina familjedramer. Visst kan man jämföra med Lars Norén, Ingmar Bergman, och andra familjeskildrare. Men här är konflikterna hetare, den bakomliggande historien smärtsammare och framtiden oroande.
Gunilla Boëthius
