”Vad betyder sionism för dig?”
Jag ställde frågan i sociala medier en dryg månad efter Hamas massaker i Israel den 7 oktober. Anledningen var att jag inte fick ihop bilden av den sionism som jag känner från mina år av judiska studier och den sionism som demonstranterna i palestinademonstrationerna skanderar att de vill krossa.
Svaren rasslade in: “Sionism betyder frihet, säkerhet och det judiska folkets rätt till självbestämmande i det land som historiskt har varit deras.” ”Sionismen var ett svar på den växande nationalismen och nationalstatstanken i Öst- och Centraleuropa som gjorde livet för judar i dessa länder alltmer hotat och osäkert.” ”Sionismen är återetablerandet av Israel som ett faktiskt, fysiskt land i judiskt liv, tanke och praktik” Sionism kommer från ordet Sion, ett gammalt namn för Jerusalem, till vilket vi ständigt längtar. Sionismen symboliserar längtan hos ett vandrande folk efter ett säkert hemland, ett utopiskt löfte om fred och harmoni.” ”Tanken att lösningen på judarnas kamp mot antisemitismen ligger i skapandet av en etnisk nationalstat och den efterföljande immigrationen till nämnda nationalstat.”
Utifrån ett historiskt judiskt perspektiv är den sionistiska rörelsen mångfacetterad och paradigmbrytande – läs historikern Håkan Blomqvists essä om de tidiga sionistiska projekten. Ändå tycks kunskapen om sionismens historia och dess utveckling helt gått förlorad i dagens polariserade samhällsklimat.
Långt från verklighetens palestinier och israeler har kriget mellan Israel och Hamas, i väst, transformerats till en projektionsyta för ett globalt narrativ om orättvisorna mellan nord och syd, vita och bruna, kolonisatörer och koloniserade. I den här berättelsen jämställs sionism skrupellöst med nazism, och judiska israeler med vita europeiska kolonisatörer, som omedelbart ska lämna Palestina och ”åka hem”– oklart vart. Till Polen?!
I det kategoriska onyanserade användandet av ordet sionist delas mänskligheten in i två läger – de goda och de onda – de som får leva och de som ska fördrivas, eller krossas. Just Polen utgör ett intressant exempel:
I och med marsdemonstrationerna 1968 fördrevs 13 000 judar från det kommunistiska Polen – den kvarvarande lilla spillran av de tre miljoner judar som levde i Polen före Förintelsen. Varför? Jo, de anklagades för ”sionism”- för att ha stöttat Israel i Sexdagarskriget 1967 mot de kringliggande sovjetallierade arabländerna. Antisionistiska slagord användes vid organiserade massmöten i fabriker, institutioner och demonstrationer. Genom hela kampanjen lades stor vikt vid att inte använda orden ’jude’ eller ’judisk’, eftersom målet var att distansera sig från antisemitism. En populär slogan var: ”Antisemitism – nej! Antisionism – ja!” Fenomenet illustreras av ett skämt från den här tiden: en son frågar sin far, ”Pappa, hur stavas sionism?” Pojkens pappa svarar: ”Jag vet inte, men före kriget skrevs det med ett ’J’.”
I mars 2024 kände sig den judiska Vd:n för Yerba Buena Center for the Arts i San Francisco tvungen att avgå efter att en konstnärsgrupp med stöd av flera hundra, inklusive flera ur museets egen personal, krävt att museet ska ansluta sig till en bojkott av israeliska konstnärer och kräva alla ”sionistiska” styrelsemedlemmars omedelbara avgång. Liknande aktioner och krav har ställts på MOMA och Brooklyn Museum i New York.
På ett amerikanskt universitetscampus ställdes en ung judisk student inför en tribunal i sitt kollektivboende. Före 7 oktober arrangerade hon shabbatmiddagar för vänner i kollektivet. Middagarna finansierades delvis av Hillel, vars uppdrag är att stärka judiskt liv på campus. Efter 7 oktober tvingade kollektivet henne att fördöma Hillel och dess ”sionistpengar”– eller flytta ut. Hon valde att flytta ut.
Även i Sverige har debatten om bojkott mot israeliska författare, konstnärer och akademiker rasat. Nyligen kom en israelisk varning till de judar och israeler som kommer besöka Eurovision i Malmö i maj – ”visa inte er sionism!”
Historien upprepar sig inte, men den ekar.
Kunskapsluckorna om sionismen sträcker sig brett, inte bara i samhället i stort, utan även bland judar. Kanske särskilt förståelsen för hur samma sionism som betytt trygghet, frihet och självständighet för många judar har haft förödande konsekvenser för den palestinska befolkningen, som av olika anledningar har lämnats utanför det sionistiska nationsbyggandet.
Om regionen inte ska präglas av evigt krig – och vem vill det för sina barn – måste nu alla krafter samlas för att skapa trygghet, frihet och självständighet för både israeler och palestinier – för inget av de här folken kommer att flytta på sig oavsett vad extremister på båda sidor önskar.
Chag pesach sameach!
Anneli Rådestad