REPORTAGE

Att tillhöra ett land eller att äga det?

Vilka är egentligen bosättarna? Finns det en gemensam ideologi och syn på framtiden? Femtio år efter sexdagarskriget besöker Anna Veeder och fotografen Johanna Geron tre olika bosättningar i Gush Etzion på Västbanken.

Fotot: Rav Yossi Froman i bosättningen Tekoa

By Jewish Chronicle juni, 28th 2017 AT 10:04 f m

Logotypen för Gush Etzions kommun är en stor, fristående ek, ett sjuhundra år gammalt träd som länge tjänade som riktmärke för gränsen mellan Betlehem och Hebron. Efter de judiska bosättningarnas fall i kriget 1948 blev den ”ensamma eken” en symbol för de forna Gush Etzion-bornas längtan tillbaka. Idag står den skyddad i en liten park nära Allon Shvut, överskuggad av den nya bebyggelse som slagit rot i det vackra landskapet.

Femtio år efter sexdagarskriget är Gush Etzion-området söder om Jerusalem ett israeliskt mikrokosmos på Västbanken. Eller med kommunens egen slogan bayit israeli, ett israeliskt hem. Här bor alla: liberal anglosaxisk medelklass, religiösa hippies, radikala ultranationalister och vanliga israeliska Svensson-bosättare i andra och tredje generationen. Vänstersympatisörer finns också, fast inte den sekulära, ideologiskt renläriga sort som befolkar Tel Aviv utan mer den religiösa variant som vill sluta fred med palestinierna utan att flytta någonstans. Men flest av alla är faktiskt de ultraortodoxa. Över 50 000 bor i staden Beitar Illit alldeles utanför gröna linjen, Västbankens snabbast växande israeliska stad. Två tredjedelar av invånarna är under 18 år.

– Vi är inte en ideologisk bosättning, betonar Moshe Glaser från Beitar Illits kommunkontor. Vi är en lösning på bostadsproblemen. Hit flyttar ultraortodoxa som inte har råd att bo i Jerusalem.

Beitar Illit är en fattig stad. Åttio procent lever på bidrag. Arbetsmöjligheterna är få, men många pendlar med buss till Jerusalem. Vägen går förbi den palestinska byn Hussan, igenom en checkpoint och in i tunnlarna. På runt 30 minuter är man framme.

– Om ett par år bor här ytterligare 10 000 personer, säger Moshe Glaser. Därför behöver vi bygga mer, både bostäder och skolor.

I dalen nedanför ligger den palestinska byn Wadi Fuqin. Vid ett besök för några år sedan såg vi hur den till bristningsgränsen ansträngda avloppsanläggningen i Beitar Illit svämmat över. Odlingarna i Wadi Fuqin täcktes av avloppsvatten. Inte avsiktligt, men inte heller främjande för grannsämjan.

Vägen från Beitar Illit till kibbutz Kfar Etzion slingrar sig genom ett kulligt landskap fyllt av olivlundar, terrassodlingar, senapsblommor och glimtvis med röd vallmo. Israeliska och palestinskskyltade bilar om vartannat. Ingen mur, ingen militär i sikte. Den stora gula grinden vid infarten till Kfar Etzion finns också i många judiska samhällen i norra Israel för att stoppa ovälkomna gäster. Bayit israeli.

Kfar Etzion var den första av fyra nationalreligiösa kibbutzer som grundades här i mitten av 40-talet, på mark som köpts upp av den judiske entreprenören Holzmann. Av de första husen står bara ett kvar. De andra jämnades med marken 1948 efter att jordanska arméstyrkor och beväpnade palestinier från byarna omkring intagit kibbutzen och dödat nästan alla av de 157 kvarvarande försvararna. Ett museum med arkiv och film berättar Kfar Etzions historia för skolelever, soldater och turister på besök.

Redan en vecka efter sexdagarskriget kom jeshivastudenten och soldaten Hanan Porat hit för att besöka den plats han evakuerats ifrån som fyraåring. Trots viss skepsis i det politiska etablissemanget gentemot Porat och hans gelikars krav på att återuppbygga Kfar Etzion – ”jag förstår era känslor, men med all respekt, man kan inte bygga policy på nostalgi”, sade försvarsminister Moshe Dayan – så lyckades gruppen i september 1967 få regeringens godkännande att flytta in i de övergivna jordanska militärbarackerna på platsen. Kfar Etzion var tillbaka på kartan, men Porats aktivism hade bara börjat. Som Knessetledamot för det religiösa Mafdalpartiet och en av grundarna till bosättarrörelsen Gush Emunim var han en ståndfast motståndare till alla förslag om territoriell kompromiss med palestinierna och trägen initiativtagare till nya bosättningsprojekt.

Under senare år har Kfar Etzion blivit centrum även för en annan slags aktivism. I ett nybyggt radhusområde omgivet av prydliga rabatter träffar vi poeten Eliaz Cohen, en av initiativtagarna till rörelsen ”Två stater – ett hemland” som betonar det judiska och det palestinska folkets tillhörighet till landet och även deras separata nationella aspirationer. Två stater ska existera i federation, med öppna gränser. Bosättarna får bo kvar, medan palestinier kan flytta innanför gröna linjen.

Eliaz föddes i Petach Tikva men växte upp i bosättningen Elkana. Efter militärtjänsten kom han till Kfar Etzion. Han hyste stor respekt för Hanan Porat men deltog också i rabbin Menachem Fromans interreligiösa, judisk-palestinska dialoginitiativ.

– Vi i Bnei Akiva uppfostrades i generationer enligt devisen ”Eretz Israel tillhör Israels folk”, säger Eliaz. Detta hör vi fortfarande från många tongivande politiker i den nationalreligiösa rörelsen. Men rabbin Froman vände på det: Israels folk tillhör Eretz Israel.  Det är en enorm skillnad. Att tillhöra landet, inte äga det. Båda principerna går att härleda från Toran. ”Dig ska jag ge detta land”, till Abraham, Isak och Jakob. Samtidigt står det också ”landet är mitt; ni är främlingar och gäster hos mig”. Rabbin Froman föredrog den senare varianten.

– Vi måste förstå att palestinierna tillhör landet precis som vi, säger Eliaz. Det är vad vi pratar om i ”Två stater, ett hemland”: båda folken har en religiös, känslomässig tilllhörighet till hela landet som inte stannar vid gröna linjen.

För den israeliska sionistiska mitten-vänstern, som hellre vill se en separation mellan israeler och palestinier, är detta ofta svårsmält.

– Som [Arbetarpartiets ledare] Boji sade för ett tag sedan: ”Jag vill skiljas från så många palestinier som möjligt så snabbt som möjligt (…) och bygga en hög mur mellan oss”. Var är ansvaret, samarbetet? Freden? Istället för att dela landet (hebreiska lehalek), låt oss båda ha del i det (lahalok).

Att bygga murar är nog lättare, åtminstone på kort sikt. Ett halvår efter att dialogcentret Shorashim-Judur (”Rötter”) i Gush Etzion öppnat sina portar kidnappades tre judiska tonåringar från korsningen alldeles i närheten och mördades brutalt i juni 2014. Strax därefter bröt kriget i Gaza ut.

– Men då var banden mellan deltagarna redan starka, berättar Eliaz. Några palestinier från gruppen bad att få göra ett kondoleansbesök hos tonåringarnas föräldrar. En av familjerna gav sitt medgivande, och vi – en grupp bosättare och palestinier – anlände till sorgetältet. För många närvarande var det helt surrealistiskt.

Synen på palestinier som likvärdiga delas inte av alla i området. Intill Kfar Etzion ligger bosättningen Bat Ayin, en högborg för ultranationalistisk religiös extremism med rasistiska övertoner som grundades av den kontroversielle Chabadrabbinen Yitzhak Ginsburg. Hit är araber och andra icke-judar inte välkomna. Från Bat Ayin opererade på 90- och 00-talet en judisk terrororganisation som bland annat sköt mot palestinska bilar och att plantera bomber i palestinska skolor. Stenkastning mot polis och israelisk militär har också förekommit.

Vi kör ner mot Gush Etzion-korsningen. Grå betongstolpar skyddar busshållplatserna. Några beväpnade soldater står på vakt. På andra sidan ligger den stora bosättningen Efrat med över 8 000 invånare. Hit flyttade flera av mina anglosaxiska nationalreligiösa vänner under 90-talet, lockade av närheten till Jerusalem och ortens välorganiserade, modernt ortodoxa karaktär. Från Efrat löper en väg österut, mot de spridda bosättningarna i östra Gush Etzion sydöst om Betlehem. Gush Etzions yta är idag mångfalt större än på 40-talet.

I den judeiska öknens gränsland ligger Tekoa, vackert beläget nära Herodium där kung Herodes fick sin sista vila. 1975 upprättades en militär utpost på platsen, som två år senare blev en permanent bosättning. Idag bor här 3 400 invånare. På en bänk med hänförande utsikt över en floddal träffar vi rabbin Yossi Froman, ett av Menachem Fromans tio barn. Sex av dem har stannat i Tekoa.

– Tekoas speciella atmosfär beror mycket på att vi är ett blandat samhälle, säger Yossi Froman. Min religiösa värld kvävs av att enbart vara med religiösa. Vad som ger den syre är dialogen med det som finns utanför den. Här utvecklas en annan slags religiositet.

Som sin far har han regelbundna kontakter med palestinier i byarna omkring.

– Deras situation är mycket svår, säger Yossi Froman. De lever i stor fattigdom och har svårt att försörja sig. Tillgången på sjukvård är dålig, och för att få tillgång till israelisk sjukvård behöver de massor av hjälp.

2002 upprättades Tekoa Dalet, en utpost på en kulle några kilometer österut. Här ligger spridda baracker i ett öppet, nästan vilt landskap. Inga staket i sikte. David Harel, en vänlig man i trettioårsåldern, tar emot oss i sin frus keramikverkstad.

– Tekoa Dalet är fortfarande inte legaliserat, förklarar David Harel. Vi bygger långsamt och sparsamt för att behålla platsens naturliga prägel och att leva i harmoni med omgivningen. Ekologi är viktigt för oss, och att folk kan skapa. Förutom keramik finns träsnideri, järnsmide, en kvinna syr bröllopsklänningar… vi försöker understödja dem så gott det går.

Området är klassat som statlig mark. En plan för framtida utveckling ligger hos Civiladministrationen men är ännu inte underskriven.

– Det kan hända att någon herde från grannbyn hade sina djur här på bete och tycker att vi har tagit hans betesmark, säger David Harel. Men vi vet att vi bygger våra hus på mark som ingen privatperson kan hävda som sin. Vissa skulle säga att det är viktigt av tekniska skäl, för att slippa trassel. För oss är det viktigt principiellt.

Som Eliaz tillhör David den generation som växt upp i bosättningarna och aldrig bott någon annanstans.

– Jag föddes och växte upp i Efrat. Det är också Judeen, säger David och ler. Det här är min värld. Jag känner mig inte som en främmande fågel, att imorgon kan de komma och flytta mig. Men det är komplext.

– Kanske håller inte alla med om vad jag säger nu, men vi hoppas att Tekoa kan vara en slags pilotprojekt för hur vi kan leva i äkta samexistens. Bosättare som kom hit för fyrtio år sedan med eller utan statens uppmuntran, och de invånare som bodde här innan oss, araberna. Precis som vi så bygger och utvecklas de också. Vi tror att vi kan leva här tillsammans.

Tillbaka mot Jerusalem. Längs vägen står de välbekanta röda skyltarna och varnar israeler för att åka in i palestinska byar på B-område. Till vänster ligger staden Betlehem, skymd bakom kullen och säkerhetsbarriären. De flesta palestinier jag känner gör ingen skillnad på olika sorters bosättare. De ser dem som inkräktare, lagbrytare, som ska bort från deras mark. Men femtio år är en lång tid. Rötterna har hunnit borra sig djupt ner i jorden. Är visionen om det delade landet en dröm, eller en illusion?

NYHETSBREV KONTO