NOVELLEN

Huset i Ramle

Av Anan Safadi
Berättelsen publicerades första gången i Judisk Krönika Nr 1 1968 och är baserad på en verklig händelse från junikriget 1967. Namnen är fingerade.

By Jewish Chronicle juni, 27th 2017 AT 05:37 e m

Det var första morgonen efter sexdagarskrigets slut. Från Jeriko begav sig fortfarande många människor österut för att fortsätta flykten över Jordanfloden. Men denna morgon flydde de inte längre i panik. Trötta israeliska soldater sökte förmå dem att återvända hem. Några gjorde det också. En arabkvinna på närmare fyrtio år, Salma Abu Rajab, var på väg i motsatt riktning. Hon var ensam, ty hon hade ingen familj. Nu syntes ingen rök mer, de stora metallfåglarna kretsade inte längre över trakten. Ekot av explosionerna hade dött ut. Salma hade bott i utkanten av Gamla Jerusalem. I nitton långa år hade hon väntat på en möjlighet att fara till Ramle i Israel, staden hon flytt ifrån 1948. På gården utanför sitt hus hade hon gömt de få turkiska mynt hennes man efterlämnat.”Må Gud välsigna honom i hans grav. Utom guldmynten är mitt minne av honom av renaste guld”, tänkte hon. ”Men allting blev kvar i Ramle . . .”

Det var dessa guldmynt – och också något annat, som hon inte ens vågade tänka på – som förmådde Salma att vända tillbaka till Jerusalem för att försöka få tillstånd att gå till Ramle. Hon undvek huvudvägen men måste passera många platser, där såren efter striderna ännu var alldeles färska. På en kulle såg hon en man, som låg vid sidan av en utbränd tank. Hon vågade inte gå alltför nära. Då han inte rörde sig, stannade hon dock ett ögonblick och vände sig till den utsträckta gestalten i uniform för att fråga, om hon tryggt kunde passera området. ”O, broder, hör du mig?” ropade hon och gick några steg närmare, men plötsligt slog hon händerna för ansiktet och sprang.

Solen höll redan på att sjunka bakom bergen, när Salma blickade ned på Jerusalem från Oljeberget, och tiden för utegångsförbudet skulle strax vara inne. Bilar patrullerade på de övergivna gatorna. Det skulle ta henne ytterligare en halvtimma, innan hon kom hem. Hon tvekade om den bästa vägen, när hon hejdades av ett strängt tillrop att stanna. Soldaten bakom ratten sade åt henne att följa med i jeepen, men mannen vid hans sida vinkade bort henne. Salma bönföll att få gå hem till sig men fick befallning att omedelbart söka skydd i närmaste hus. Darrande rusade hon till första bästa hus och knackade på, men dörren öppnades inte förrän soldaterna givit sig av. Hon hann knappast berätta för värdfolket, att hon gått ända från Jeriko, förrän hon föll i sömn sittande på en matta med ryggen mot en länstol, med huvudet vilande på armarna och ansiktet strimmigt av tårar.

Nästa morgon ställde Salma sig i kön framför militärförvaltningens byggnad för att be om en passersedel, så att hon kunde bege sig till Ramle. ”Har ni hört på maken”, sade vakten skrattande till sina kamrater, ”just nu när alla vill till andra platser på västsidan om Jordan, vill den här kvinnan fara till Ramle. Bästa lilla frun, låt oss få några dar på oss, så att Ramle hinner förbereda sig på er ankomst”, fortsatte han sarkastiskt. Salma undrade, varför den unge, blonde soldaten behövde vara så ovänlig, och svarade att hon var gammal nog att vara hans mor. ”Har ni själv inte någon mor, som ni måste visa respekt för?” frågade hon. Vaktens ansikte mulnade, och han röt åt henne att ge sig i väg. ”Har aldrig haft någon mor eller far, alla är borta”, mumlade han och lutade sig mot järngrinden, medan han med slutna ögon drog ett bloss på sin cigarrett.

På vägen till sin bostad gick Salma och funderade på om det ändå inte varit ett misstag av henne att återvända från Jeriko. Hade det inte varit för guldmynten i Ramle, kunde hon ju begivit sig vart som helst. ”En duktig tjänstekvinna behövs alltid, där det finns folk med pengar”, tänkte hon. Hushållsarbete var nämligen vad hon försörjt sig på ända sedan hon flydde hemifrån för nitton år sedan. De två åren i Ramle hade gått fort, men de var det enda, som var värt att minnas. Hon gifte sig 1946 vid knappa sjutton års ålder, och två år senare hade hon förlorat både man och son.

Den 29 juni 1967 – ett förenat Jerusalem utan gränser. Nu kunde Salma fritt fara till Ramle. När taxin från Jerusalem susade ned på väg mot Ramle,undgick ingenting Salmas uppmärksamma blickar. Denna trakt med sina vägar och byar föreföll alldeles främmande. Allting var så olika den bild hon gömde i sitt minne, men ändå var allting så bekant. Till och med vinden, som blåste in genom de öppna bilfönstren, verkade ny och ändå densamma.

Hennes hand fattade redan om dörrhandtaget, när bilen saktade in framför den gamla järnvägsstationen i Ramle. Det tog henne endast ett par minuter att korsa stadens huvudgata och passera några små gränder, innan hon blev stående och btraktade en äldre kvinna, som gick och vattnade blommor i den lilla trädgården utanför hennes forna hem. Kvinnan bad Salma komma med in och frågade, vad hon ville. Lättad över att bli tilltalad på sitt eget språk, förklarade Salma, att hon kommit från Gamla Jerusalem till Ramle för att besöka platsen, där hon en gång bott. Efter några minuter avslöjade hon hemligheten med sin lilla guldgömma och frågade, om hon kunde få hämta pengarna. Judinnans nyfikenhet och förvirring växte, och hon försvann in i ett annat rum, medan Salma gick ut på gården och flyttade undan en stor sten. Då judinnan kom tillbaka med ett beslutsamt leende på sina läppar, berättade Salma lyckligt, att hon funnit sina sexton turkiska lira. ”Så roligt”, sade den andra kvinnan. ”Nu ska vi ha oss en kopp kaffe, och sen måste ni berätta, vad som hände er här.”

”Å, den gången var det rena paniken”, sade Salma. ”Alla gick ut för att hålla utkik efter de irakiska soldaterna, som man sa skulle komma hit till Ramle. Men plötsligt började alla springa i en helt annan riktning och skrika, att det inte var irakierna som kom utan judiska soldater ur Hagana. Själv hade jag också gått ut, och när jag kom hem igen, kunde jag inte hitta mitt barn, som just lärt sig gå. Jag letade efter honom överallt, medan folk knuffades och trängdes på gatorna. De ropade åt mig att också fly. En granne talade om att arabiska soldater hade kört bort med en lastbil full med arabiska barn. Jag sprang och sprang, men jag fann aldrig mitt barn . . .” Den gamla kvinnan fick tårar i ögonen. Vid avskedet bad hon enträget, att Salma skulle komma igen fredag eftermiddag. Det måste vara på fredag. Salma tackade sin nyvunna vän och lovade komma. På fredagseftermiddagen höll judinnan på med att laga till sabbats­måltiden. Hennes son, som var soldat, hade kommit hem på permission över veckoslutet och höll just på att göra i ordning ett bad åt sig. Salma hade kommit tidigare än väntat. ”Det här är Schalom”, sade judinnan och pekade på pojken, medan hon försökte få Salma att göra sig hemmastadd.

Så satte de sig till bords. Nu började judinnan berätta, att hennes son var adoptivbarn. Salma skruvade på sig. ”Var inte orolig, han vet det redan”, sade den judiska kvinnan. ”Han vet allt, till och med att hans föräldrar är spårlöst försvunna. Han är allt jag äger. Min man är också död.” ”Men, mamma, det vet vi ju, varför måste du prata om det nu?” avbröt sonen. ”Du har ju jämt bett mig berätta det om och om igen”, sade modern. ”Men en sak visste du inte, och det var att vi flyttade hit för din skull från Petach Tikva.” ”Vad menar du?” frågade pojken.

”Medan striderna pågick i Ramle, hittade min man dig just i det här huset. Han var en av de judiska soldaterna, som kom till Ramle den gången. Du var alldeles ensam och övergiven, så han tog dig med sig hem till Petach Tikva. Men vi förstod, att om man sökte efter dig, skulle man först komma hit. Om du inte fanns här i huset, skulle det inte finnas stor utsikt att få tag i dig”, snyftade den gamla kvinnan. Och här säger nu Salma, att det var just från det här huset hennes pojke försvann.” Den gamla judinnan dolde ansiktet i händerna, medan Salma och Schalom såg på varandra. Den unge mannen reste sig upp. ”Vad ska jag göra?” frågade han och lade handen på sin fostermors skuldra. Den gamla kvinnan lyfte huvudet och såg på Salma som för att läsa svaret i hennes ögon. Salma kastade sig ned framför sonens fötter och slog armarna om hans knän.

”Vad tycker du, mamma?” sade Schalom och vände sig till den gamla kvinnan. ”Be henne att stanna här, så ska jag dra försorg om er båda”, svarade hon. Då böjde sig Schalom ner och omfamnade kvinnan vid sina fötter.

Ur Judisk Krönika Nr 1 1968

NYHETSBREV KONTO