INTERVJU

Safran Foer: ”Vi måste tala mer om Israel.”

I sina två första romaner skrev Jonathan Safran Foer om otänkbara, men verkliga, katastrofer, på ett språk som lyser upp historiens fasor genom sin egen uppfinningsrikedom och känslighet. I hans senaste bok Här är jag gör han det motsatta. Med hjälp av en påhittad katastrof – Israels förstörelse – tar han tempen på sin egen generation.
Sarah Clyne Sundberg och fotografen Kate Gabor träffade honom hemma i Brooklyn.

By Jewish Chronicle juni, 26th 2017 AT 03:48 e m

Jonathan Safran Foers fyravåningshus ligger på en lugn gata i Brooklyn. Inne är det ljust, rymligt, och fullt av konstverk, böcker, och barnteckningar. Han bjuder på te och vi sätter oss i soffan för att prata, medan hans två hundar tuggar på ben. På det enorma soffbordet ligger, utöver en stapel konstböcker under ett blomsterarrangemang, en tummad pocketutgåva av en Agatha Christie deckare och en vegansk kokbok. Vid sidan om står en uppsättning talmudvolymer.

Han är lågmäld och eftertänksam när han svarar på frågor och vill ogärna prata om någon djupare mening bakom Här är jag, hans första roman på 10 år. Den förra, Extremt högt och otroligt nära (Norstedts) kom ut 2006, sedan dess har han både blivit far till två barn och hunnit skilja sig.

Här är jag tog inte mer än två år att skriva, att hitta viljan till det tog längre. Att bli författare var aldrig min dröm. Skrivande är viktigt för mig i den mening att det är mitt leverne, men å andra sidan föreläser jag också på universitet och får lön därifrån. Underligt nog känner jag mig mer manad nu. Kanske för att den här boken ligger mig närmare än mina tidigare. Inte på så sätt att den är självbiografisk, men för att berättarrösten i stort sett är min egen, säger Safran Foer.

Romanen rör sig på olika sätt kring temat hem och tillhörighet, något Safran Foer säger att han funderat mycket på. I centrum står familjen Bloch, i synnerhet föräldrarna, Jacob och Julia, deras medelålderskris och skilsmässa. Den handlar även om Israels fiktiva förstörelse, och amerikanska judars förhållande till det ”judiska hemlandet” samt till Förintelsen – två grundpelare i en mer eller mindre sekulär amerikansk-judisk identitet.

”Här är jag” – eller hineni på hebreiska, är som bekant Abrahams svar när gud kallar honom att offra sin son Isak. Romanen ställer också frågan vad det innebär att ställa upp för någon eller något, vad man är beredd att offra för det man tror på. Det kan kanske också läsas som ett existentiellt ångestskri, utstött av romanens bekväma, välutbildade och aningen riktningslösa huvudpersoner.

Kanske är det inget sammanträffande att frasen hineni även förekommit i en annan skildring av krisande judiskt övremedelklassliv: i TV-serien Transparent, som handlar om en judisk familj i Los Angeles vars patriark kommer ut som kvinna. Familjens unga rabbin, Raquel, kämpar med att entusiasmera sina församlingsmedlemmar. Ett initiativ, en sorts urvattnad shabbatsammankomst, heter just hineni. Rabbinen blir i slutändan less på det hela, hon tycker att det är för flummigt och representativt för ett synsätt på judendomen där man inte längre frågar sig vad man kan göra för andra, utan hur man kan forma religionen för att passa ens personliga smak och behov.

Safran Foer utforskar liknande territorium i Här är jag. Jacob och Julia är fästa vid sin judiskhet, men är inte särskilt praktiserande i traditionell bemärkelse. Istället har de skapat sina egna traditioner, ”en religion för två” som de kallar det. Dock insisterar de på att Sam, den äldsta av deras tre söner, ska lära sig sitt Toraavsnitt och sjunga det i synagogan, trots att han egentligen inte vill och trots att de inte kan svara på varför han bör göra det.

Att vara judar är något de känner utmärker dem, men de verkar osäkra på vad det egentligen har för personlig betydelse. Deras osäkerhet ställs i kontrast till deras israeliska släktingars till synes bergsäkra identitet. Irv, Jacobs koleriske och höger-sionistiske far tycker om att säga att ”en judisk näve kan annat än att onanera och att hålla i en penna.” Om detta stämmer in på familjen Bloch är oklart – samtliga medlemmar är djupt försjunkna i en ängslig självupptagenhet som många läsare nog känner igen från Woody Allen och Philip Roth.

Tamir, Jacobs israeliske kusin, är å andra sidan allt Jacob inte är: viril, handlingskraftig, och solbränd. Vid ett tillfälle frågar berättarrösten varför Tamir inte kan vara mer som Jacob och vice versa. ”Om de kunde mötas någonstans i mitten skulle de utgöra en mer rimlig jude.” Ett eko av gamla stereotyper om otillräckliga och omanliga diasporajudar och överdådigt starka israeler.

– Tamir och Jacob är extrema typer och i viss mån är de båda karikatyrer. Men de är karikatyrer som visar på generella sanningar, nämligen att israeler tenderar att vara hämningslöst uttrycksfulla medan amerikanska judar har något… neurotiskt över sig.

Det amerikansk-judiska förhållandet till Israel är något Safran Foer inte tycker dryftas så mycket som det borde.

– Amerikanska judar är på väg bort ifrån Israel, i alla fall unga judar, eller liberala judar, för det finns även en motrörelse bland politiskt konservativa judar, vilket i stort sett är det republikanska partiet. Men republikanernas förhållande till Israel är mycket mer skört än vad folk tror. Min poäng är att det hela hänger på en tråd.

Romanen är skriven innan Donald Trump blev president. Oron över amerikansk inrikespolitik lyser med sin frånvaro, med undantag av Irvs ständiga utbrott över hur allt annat än hundraprocentigt amerikanskt stöd för Israels regering är antisemitism. En vanligt förekommande tankegång på den judiska högerkanten som nu ställts på sin spets. Hur tänker Safran Foer kring den judiska högerns vurmande för Trumps flört med både Israel och antisemitiska tankegångar?

– Den ”alternativa” högern och evangelikala kristna älskar Israel, men inte judar – en intressant motsägelse. De gör i princip skillnad mellan hebréer och judar. Judar är de som styr media och hebréer är de som tar hand om hemlandet. Jag tror att det är delvis den splittringen man märker av när man ser både en ökande antisemitism och en ökning av pro-israeliska uttalanden från Trumps regering.

Överlag menar han att avsaknaden av personlig erfarenhet av antisemitism hos den yngre generationen är ytterligare en orsak till bristen på intresse för Israel.

– Hot om utrotning är delvis det som uppehållit judisk lojalitet till Israel under nittonhundratalet. Idag tror jag inte att många amerikanska judar oroar sig särskilt mycket för antisemitism eller sin personliga säkerhet.

Han tror inte heller att det är särskilt sannolikt att antisemitism kan bli en betydande kraft i USA, även om han tillstår en ökning i antisemitiskt klotter och telefonhot mot judiska institutioner nyligen. Han ser det judiska som helt och hållet mainstream i USA och som en «älskad del av amerikansk kultur». Han är mer oroad över det som han ser som den judiska bristen på intresse för Israel.

– De i min föräldrageneration som inte var särskilt engagerade skänkte ändå pengar till Israel och försvarade dess politik på cocktailpartyn. Oengagerade unga judar idag är apatiska och kanske lite generade över Israel. De står inte utanför Hillel på universitets­campus och protesterar mot regeringen Netanyahu. De vill distansera sig. Hat eller djupt ifrågasättande av israelisk politik skulle kunna leda till förändring. Apati är en tyst död.

Den apatin är något han kopplar till avståndet från Förintelsen – ett annat centralt tema i Här är jag, Jacobs farfar Isaac, en förintelseöverlevare från Galicien, begår självmord inför sin stundande flytt till det judiska ålderdomshemmet. På hans begravning håller rabbinen ett tal där han kritiskt kallar Anne Franks dagbok för sekulära amerikanska judars ”bibel”.

– Jag är inte kritisk till Anne Franks dagbok och Förintelsen som centralt tema inom modern amerikansk judendom i sig. Det är däremot ett problem om det får huvudrollen på bekostnad av kännedom om grundläggande judiska texter. Anne Franks dagbok är ett kulturellt dokument som berättar en specifik historia. En av de viktigaste historierna, men inte den enda historien.

Figurerna i Här är jag har alltså ett djupt ambivalent förhållande till judendom och kanske även till sin judiskhet. Även om Safran Foer betonar att romanen inte är självbiografisk är det svårt att inte undra över hans eget förhållande till det judiska. Han säger att han inte tillhör någon församling och inte går i synagogan, förutom på jom kippur och rosh hashana men att han funderar mycket över vad det innebär att vara jude.

– Judendom är något jag främst förhåller mig till genom mina barn. Vilket är ett förvånansvärt rikt förhållande. Som barn gick jag i religionsskola som jag tyckte var hur tråkig som helst, men jag lärde mig den judiska kalendern och judisk bön. Mina barn har en lärare som kommer hit och ger dem privatlektioner. Med min äldsta son brukade vi läsa ur första Mosebok tillsammans. Jag vill att det ska vara något levande för dem.

Han säger att hans barns utbildning inte skulle var möjlig om hans föräldrar inte tvingat iväg honom till religionsundervisning.

– Det är något de gav mig. Och om syftet med evolution är att föra vidare gener är syftet med judendom att föra vidare värderingar. Det är som en apparat för arv av lagar, beteenden och koder som har testats och beprövats genom århundraden.

Sarah Clyne Sundberg är frilansjournalist bosatt i New York.

Jonathan Safran Foer föddes 21 februari 1977 i Washington.Han började arbetet med sin första roman Allt är upplyst som en del av sitt examensarbete vid Princetonuniversitetet. Som handledare hade han författarinnan Joyce Carol Oates. Hans andra romaner är Extremt högt och otroligt nära och Här är jag.  Han har också skrivit fackboken Äta djur. Jonathan Safran Foer bor i Brooklyn tillsammans med sina två barn och undervisar i kreativt skrivande vid New York University.

NYHETSBREV KONTO