Globalt svar på nationalismen

Yehuda Bauer är en av världens mest kända förintelsehistoriker. 1998 belönades han med Israelpriset för sitt akademiska värv och trots att han har fyllt 91 föreläser han fortfarande regelbundet på Yad Vashem. 27 januari kommer han till Stockholm för att tala på den internationella minnesdagen för Förintelsen.
Anna Veeder träffade honom i Jerusalem.

Professor Yehuda Bauer har fyllt 91. Ryggen är något böjd och han går inte längre så fort, ursäktar han sig, men hela hans person utstrålar vitalitet. Bauers intressesfär rör inte bara judar och Europa. Så snart vi satt oss ner på en solvarm träbänk på innergården till äldreboendet i Ramat Beit Hakerem börjar han ivrigt berätta om utvecklingen i Kina. Medan Deng Xiaopings tid kännetecknades av en relativ liberalisering, främst inom ekonomin, är enligt Bauer nationalismen den tongivande ideologin i dagens Kina.

Du har skrivit att perioder av ökad liberalisering – ett samhälle som strävar efter mer demokrati, ett oberoende rättsväsende, religions- och yttrandefrihet, skydd för minoritetsgrupper och så vidare, alltid tycks följas av en motvåg. Varför ser vi detta idag?

– Den liberala världen tillhör främst de välmående, den övre medelklassen och intelligentsian. Stora grupper hamnade på efterkälken och kom inte till uttryck. Idag ropar de efter värderingar som tidigare var allmänt accepterade och som egentligen aldrig försvunnit. Främst nationalistiska eller chauvinistiska sådana.  Det här är ett globalt fenomen och våra lösningar på problemet måste också vara globala, inte lokala eller regionala.

I Polen marscherade nyligen 60 000 människor, många ungdomar, i ett protesttåg anordnat av högernationalister.

Läs artikeln Oförnuftets marsch av den polske journalisten Konstanty Gebert

– Det är samma process. I Polen finns en stor samhällsgrupp som försummades av de tidigare liberala regeringarna, till exempel bönder och olika slags arbetare. De protesterade. Det nuvarande regeringspartiet har egen majoritet. Samma sak i Ungern. Där utgör dessutom radikalhögern ett så stort oppositionsparti att regeringen utan några som helst problem kan röra sig i riktning mot vad de själva kallar en ”antiliberal demokrati”.

Samtidigt demonstrerar nazister på gatorna i USA, Tyskland och Sverige. Är vi tillbaka på 30-talet eller ska vi undvika sådana jämförelser?

– Jämförelser är alltid bra men man måste vara försiktig med dem. Vi befinner oss definitivt inte på 30-talet. Inte en enda europeisk regering stöder idag antisemitism. Antisemitismen existerar utan tvivel i befolkningen, men den har inte ökat. Antalet fysiska attacker mot judar har gått ner sedan 2014. Även om man inkluderar de mycket våldsamma attacker som utförts av radikala islamister i Europa så handlar det inte om någon våg. Den stora faran med antisemitismen är att den tränger in i medelklassens intelligentsia och förstör samhället inifrån. Det kommer till uttryck i åsikter som att judarna är utsugare, har för mycket makt, de syns överallt i samhället och så vidare, sådant som vi känner till redan från 1700-talet. Och allra värst är det i de muslimska länderna, trots att där inte längre finns några judar. Antisemitismen behöver inga judar för att frodas. I Ryssland fanns inte en jude fram till 1772 på grund av en extrem antisemitisk ideologi.

Antisemitismen finns enbart i monoteistiska kulturer, skriver du. Där kan judar bara leva i fred i samhällen som motarbetar uppfattningen om juden som ”den andre”, främlingen, konkurrenten och därmed en potentiell fiende – ett samhälle styrt av liberala värderingar. Vad kan judar göra för att påverka situationen?

– Judarna har inget inflytande över detta i Europa, de är för få. Inte ens i Frankrike, där de har relativt sett mer makt. De är inte heller enade och har aldrig varit det. Oenigheten är en del av den judiska kulturen. I USA röstar de flesta judar liberalt, medan ledningen är högerkonservativ. Att judar har makt är en judisk illusion.

I Israel lyder en helt annan uppfattning om vad som är ”bra för judarna”. Redan 1996 gick Netanyahu till val på en sådan slogan.

– Även i Israel har vi en antiliberal regering, naturligtvis med stöd av majoriteten. Rädslan för islamisk extremism, för hotet från Iran – som definitivt existerar, det är inget som Netanyahu har hittat på – får genomsnittsisraelen att fly till det alternativ som utlovar mest säkerhet. Efter kommunismens och socialismens sammanbrott så är nationalismen lösningen för många människor. I denna slags chauvinistiska nationalism går det bra att avstå från liberala värderingar.

Som exempel nämner Yehuda Bauer försöken att inskränka Högsta Domstolens befogenheter samt att frånta polisen dess rätt att rekommendera åtal efter fullbordad utredning.

– Till skillnad från många andra länder så har liberala värderingar i Israel en stark förankring i polisens och militärens ledning, betonar Bauer. Här är det generalerna som är duvor, inklusive vår nuvarande ÖB. Polischefen kommer från säkerhetstjänsten, sympatiserar med högern, är religiös – men försvarar liberala värderingar utifrån sin rättsuppfattning. Det finns en stark liberal kraft i Israel som inte är bruten. Du kan se det i de många organisationer och privata initiativ som tar sig an sociala problem, miljöförstöring och mycket annat. Många av dem är ungdomar, vilket är mycket glädjande. I akademiska kretsar stödjer många en liberal dagordning, och också en hel del politiker, inte bara inom vänstern. Men de är i minoritet.

Hur påverkar detta Israels relation till judar i Europa och i USA?

– Senast imorse hörde vi Arbetarpartiets ledare Avi Gabbai upprepa Netanyahus berömda påstående att ”vänstern har glömt vad det betyder att vara jude”, säger Bauer och skrattar. Faktum är att Israels högerregering har glömt vad judar är för någonting. Formellt stöder man kampen mot antisemitismen, men inte i praktiken. Den israeliska regeringen vill ha goda relationer med de antiliberala regeringarna i Polen och Ungern och har varit återhållsam i sin kritik av regeringsstödd antisemitism. Men man måste skilja på regeringens position och diplomaterna på utrikesministeriet. Israeliska ambassadören i Ungern (som gjorde ett skarpt uttalande angående en antisemitiskt färgad kampanj emot den judiske liberale filantropen George Soros, AV) förstod exakt vad det handlade om. Men de får inte stöd uppifrån.

Bauer själv är sedan lång tid involverad i arbete mot antisemitism i Polen.

­– I Polen finns en mycket seriös grupp bestående av polska liberaler, som inte älskar judar mer än de älskar serber, men det är övertygade anti-antisemiter. Några av dem forskar om Förintelsen i Polen och angrips hårt av de polska antiliberalerna. Men för Israel väger goda ekonomiska och säkerhetspolitiska relationer mellan länderna mer samt att de röstar för Israel i olika FN-organ avsevärt mycket tyngre än frågor som rör antisemitism.

Riskerar detta att öka klyftan mellan judarna i Israel och i diasporan?

– Jag fruktar det. Här råder åsikten att reform- och konservativa judar i USA inte är viktiga, för om några generationer kommer de att försvinna på grund av assimilering. Det är dumheter. Den liberala judiska befolkningsgrupp som skapade sionismen blir bara större. Om du går till en reformsynagoga i USA så är den full med folk och aktiviteter, mer än någon kyrka i närheten. Visst, en del av USA:s judenhet kommer från vad vi kallar ”blandäktenskap”, vilket är en nazistisk term. Vi borde säga ”utanföräktenskap”, människor utifrån som kommit in i församlingen. I USA träffar jag massor med människor som anslutit sig till judendomen och är mycket aktiva i församlingen. Enligt min åsikt är detta utmärkt. Vi måste fortsätta att upprätthålla goda relationer med dessa judar. Vad är de utan Israel, och vad är Israel utan dem?

Anna Veeder