Framgångssagan – från kibbutz till start-upkultur
Läckande plastslangar är kanske inte det första man associerar till ordet ”startupkultur”, men faktum är att det kibbutzägda droppbevattningsföretaget Netafim förmodligen gjort mer för att sätta israelisk innovationsanda och kunnade på världskartan än alla digitala appar tillsammans. En nyutkommen rapport från Världsbanken om Israels föredömliga vattenhantering nämner effektiv bevattning som en av nio viktiga innovationer för andra länder att ta efter.
Vattenbristen i världen utgör ett globalt hot. Enligt Världshälso-organisationen beräknas hälften av världens befolkning år 2025 känna av dess konsekvenser i vardagen. Eftersom 70 procent av världens sötvattenskonsumtion går till jordbruket måste vattenresurserna utnyttjas så effektivt som möjligt. Eller för att använda Netafims framgångsrika slogan: ”Odla mer med mindre”. 2017 såldes 80 procent av företaget till plaströrs-tillverkaren Mexichem för 1.8 miljarder dollar – ingen dålig exit för ett litet kibbutzföretag från Negevöknen.
Netafims historia speglar Israels framgångsrecept: ideologiskt motiverad kollektivism med positiv inställning till risktagande möter en inspirerande idé och är beredd att jobba hårt för att göra den till verklighet. Företaget grundades på kibbutz Hatzerim några kilometer utanför Beer Sheva, idag en grön oas omgiven av vidsträckta områden ökenmark i ljust beige och stora plantager med grågröna buskar.
– Netafim var ett startupföretag innan man uppfann konceptet ”startup”, säger kibbutzmedlemmen Itzik Inbar som har arbetat på Netafim i 40 år.
Idén till droppbevattningssystemet uppstod dock inte på kibbutzen utan hos en polsk-judisk vatteningenjör från Warszawa vid namn Simcha Blass, som invandrade till Tel Aviv 1935. Familjens släktingar odlade Jaffaapelsiner. Vid ett besök i plantagen noterade den unge Blass att ett av träden såg märkbart piggare ut än de andra. Efter att ha undersökt marken upptäckte han ett läckande keramikrör, vars långsamma men regelbundna droppande höll rotsystemet fuktigt utan att översvämma det. Genialt, tänkte Blass och antecknade idén i en liten anteckningsbok. Som sedan fick ligga orörd i en byrålåda i över 20 år.
Medan Blass gjorde karriär som en av Israels främsta experter på vattenteknik kämpade kibbutz Hatzerim för hitta en dräglig försörjning till sina medlemmar. Kibbutzen grundades hösten 1946 efter att en brittisk-amerikansk kommitté lagt fram en idag närmast bortglömd delningsplan av Palestinamandatet som gav judarna begränsad autonomi i futtiga 17 procent av landet, främst längs kustremsan och östra Galileen. Den sionistiska rörelsen svarade med att sätta upp elva nya kibbutzer i Negevöknen. I tio år gjorde Hatzerims medlemmar ihärdiga försök att driva konventionellt jordbruk på öknens salthaltiga jordar, men trots en ny vattenledning från källor nära kustremsan vägrade allt att växa.
– Kibbutzmedlemmarna röstade för att ge upp Hatzerim om de inte kunde försörja sig på egen hand, berättar Itzik Inbar. Självaste Ben Gurion kom på besök och lovade att betala kibbutzens räkningar, bara de stannade kvar. Medlemmarna vägrade. Temporär räddning anlände i form av ett telefonsamtal från en professor vid Hebreiska Universitetet, som rådde dem att översvämma jordarna med vatten för att få saltet och mineralerna att spolas längre ner i marken.
Sagt och gjort. Aprikoser, persikor och avokado planterades på de nytvättade jordarna med förbättrad avkastning. Problemet var vattenräkningen. Ny kris, nytt medlemsmöte. Kibbutzen beslöt att skicka en medlem till Tel Aviv för att leta reda på en lönsam jordbruksrelaterad produkt för fabrikstillverkning. Den utvalde medlemmen saknade visserligen tekniska kunskaper – hans starka ämnen var poesi och historia – men hade fördelen att kunna sova gratis hos sina föräldrar i Tel Aviv.
Vid den tiden hade Blass erinrat sig den lilla lappen i byrålådan och ägnade sin fritid åt att utveckla droppbevattning tillsammans med sin son, även denne vatteningenjör. Poeten från Hatzerim fick nys om projektet och tyckte det lät lovande, kibbutzmedlemmarna likaså. Ett rum i kibbutzens snickarverkstad fick tjäna som forsknings- och utvecklingscentrum för den nya produkten. 1965 köpte Netafim patentet av Blass för en spottstyver. De första tio åren ägnades åt att övertyga israeliska jordbrukare om fördelarna med systemet.
– Jordbrukare är av naturen konservativa, konstaterar Itzik. Det är väldigt svårt att övertyga dem att använda nya metoder. Israel hade fördelen att många av jordbrukarna var nya i yrket. Vi började också avsiktligt i periferin, i landets norra och södra delar, där folk var mer öppna för nya idéer.
Ett tidigt exempel var moshaven Ein Yahav, vars tomatodlingar i Aravasänkan bevattnades med saltvatten från lokala brunnar genom ett sprinklersystem. När Netafim bad att få sätta upp en försöksodling med droppbevattning sade de genast ja.
– Skörden blev fyra gånger så stor som innan, säger Itzik. Trots att vi använde samma vatten och samma jord. Sprinklerbevattningen skadade plantans gröna delar. Med droppbevattning blir plantan inte våt. Efter den framgången började alla i Aravasänkan med droppbevattning. Tio år senare användes vårt system i hela Israel för alla slags grödor – grönsaker, bomull, fruktträd, majs.
Droppbevattningens fördelar handlar inte bara om att spara vatten, utan främst om att leda vatten och näringsämnen – gödning – direkt till rotsystemet. Samtidigt bibehålls luft i marken, vilket gör att växten kan ta upp näring på ett optimalt sätt. Idag används också sensorer på fält och i växthus som mäter luftfuktighet, vind, temperatur, strålning med mera. Informationen laddas upp till en central databas och gör det möjligt för såväl för den ensklilde jordbrukaren som för agronomen på ett stort jordbruksföretag att analysera situationen i realtid.
– Dagens moderna jordbrukare kan inte vara medelmåttig. Konkurrensen är för stor, säger Itzik. Plantans potential måste utnyttjas till max.
Itzik jobbade först tjugo år som säljare i Israel, sedan utomlands med fokus på Holland, England och Egypten.
– När jag gick i skolan hade vi en skylt ovanför dörren där det stod ”ufaratsta”, säger Itzik. Du måste bryta dig ut för att klara dig. Först sålde vi genom mellanhänder, sedan satte vi upp egna produktionsanläggningar. Idag tillhandahåller vi varor, tjänster och rådgivning i 110 länder.
Själva droppbevattningsenheten tillverkas i Israel, både av kvalitetsskäl och för att förhindra kopiering. Tillverkningsprocessen är helautomatiserad och alla delar kvalitetskontrolleras. De färdiga enheterna skickas sedan till produktionsanläggningarna utomlands, där de sätts in i plastslangar av passande kaliber.
– Det här är jag extra stolt över, säger Itzik och visar en hylla med vinflaskor. Vinet har odlats på vingårdar som använt vårt droppbevattningssystem med strålande resultat. För några år sedan gjorde vi en kampanj som riktade sig mot nya vinländer som Chile, Sydafrika, Australien och Kalifornien. I traditionella vinländer som Frankrike, Tyskland och Italien är motståndet mot förändringar stort. ”Ni har ingen respekt för traditionen”, säger de. Men långsamt börjar även de med droppbevattning.
Netafim samarbetar aktivt med flera FN-organisationer angående hållbar vattenhantering. 2013 belönades företaget med Stockholm Industry Water Award för sitt bidrag till en mer vatten- och matsäker värld.
– Att representera Netafim utomlands är ett nöje, säger Itzik. Vi visar någonting äkta från Israel som gör gott i världen.
Aprikoser, persikor och avokado odlas inte längre på Hatzerims marker. Istället har man planterat stora arealer med jojoba, en stor kompakt buske med grågröna blad vars frön påminner om kaffebönor.
– De första plantorna togs hit från Mexiko för över sextio år sedan, berättar Itzik. De kan växa i öknen utan bevattning, men ger då väldigt liten avkastning. Tillsammans med forskare från Ben Gurion-universitetet började vi att välja ut de bästa plantorna för växtförädling. Sedan planterade vi.
Jojobasticklingarna bevattnas först med droppbevattning ovan jord. När busken blivit större får den vatten från en underjordisk ledning.
– På så vis faller fröna alltid på torr mark och kan lätt samlas in maskinellt, säger Itzik. Idag producerar vi en tredjedel av världens jojobaolja för användning i kosmetisk industri.
De ekonomiska framgångarna till trots har kibbutzen troget bibehållit sin socialistiska ideologi. Lunchen intas i den gemensamma matsalen och alla medlemmar tjänar lika mycket. Finns det en risk att försäljningen till Mexichem kommer att förändra livet på Hatzerim?
– Nej, säger Itzik bestämt. För det första äger vi fortfarande en del av Netafim. Vår expertis är viktig för företaget, och Netafims forskning och utveckling kommer även fortsättningsvis att ske här i Israel. En del av pengarna kommer att gå till det kollektiva, en del till medlemmarna själva. Vi har en hög levnadsstandard. Hatzerim är en väldigt vacker plats med gröna gräsmattor, blommor…det finns utmärkt utbildning, kulturliv och intressanta arbetsmöjligheter. Folk står i kö för att bli medlemmar!
Anna Veeder