En familj återförenas i krigets Israel

Ett telefonsamtal får Vera Berzak att snabbt sätta sig på planet till Israel. Väl där präglas intrycken av personlig och politisk kris.

Det var sensommar när vi senast flög hem till Israel för att fira hans 95-årsdag. Denna gång är det vår, och vi flyger efter att mamma ringt och sagt att morfars tillstånd försämrats. Strax efter midnatt lyckades vi boka flygbiljetter, packa bilen med väskor och sömniga barn. Motorvägen från Göteborg är nästan tom, och i gryningen når vi flygplatsen i Köpenhamn.

På Ben Gurion-flygplatsen möts vi omedelbart av porträtten på gisslan. Det ena leende ansiktet efter det andra, alla smärtsamt omedvetna om de fasor som väntar dem. ”Ta hem dem,” står det längst ner på varje porträtt. Jag känner mig skyldig för att jag sörjer min 95-åriga morfar.

Utanför mitt barndomshem, i den nästan uttorkade flodbädden, vandrar fåren och getterna lugnt omkring under ledning av sin beduinska herdeflicka. Hon är täckt av tungt svart tyg från topp till tå, till och med fingrarna är klädda i svarta handskar. Jag vet att hon kommer att ha samma kläder när sommaren kommer.

Ovanför floden, från bron, hänger en skylt med vita bokstäver mot svart bakgrund: ”Befria dem från helvetet.” Jag slås av det faktum att det inte finns någon symbolik, ingen lek med ord. Helt utan omsvep – den enkla verkligheten. När du är ute och joggar, kom ihåg din granne i tunneln i Gaza. Kom ihåg vad hon kanske går igenom.

Om du följer floden uppströms kommer du till brunnen. Den har funnits där i evigheter men jag har aldrig besökt den. Idag är det min äldsta dotters födelsedag, som inte har planerats eftersom morfar är döende. Men han lever fortfarande, och vi behöver något att göra. Vi bestämmer oss för att besöka brunnen. Den ligger på promenadavstånd från hemmet, mellan floden och den gamla stadsporten: Abrahams brunn.

Både lokala araber och judar tror, förklarar guiden, att detta är den brunn som nämns i Första Mosebok 21 (22-27). Brunnen vid vilken Abraham slöt en fredspakt med Abimelech. Den blev känd som Fredsbrunnen – där förbipasserande kunde stanna till, dricka vatten och vila på sina resor. Där utbytte de nyheter från avlägsna hörn av världen, och där talade Abraham till dem om att det finns en enda Gud och att allt och alla är en del av honom. Det var från fredskällan som de förde vidare Abrahams budskap och spred det vida omkring, förklarar han. Så lades grunden för alla de tre monoteistiska religioner som finns idag.

Jaså, tänkte jag. Det har aldrig tidigare slagit mig att den monoteistiska trons fader råkade resa sitt tält mindre än 2 kilometer från mitt barndomshem. 

Morfar sover mestadels när vi anländer på eftermiddagen. Han vaknar och klappar sitt 2-åriga barnbarnsbarn på huvudet, och somnar sedan snabbt om igen. TV:n är på, som alltid. Nyheter från den ukrainska tv-kanalen om kriget. Det andra kriget. Även om de har bott i Israel i trettio år nu misstänker jag att det kriget fortfarande känns närmare, åtminstone för mormor som föddes i Ukraina. När vi har redan gått känner jag att jag måste få en chans att komma en gång till. Det är något jag glömt att säga.

Jag får göra det dagen efter. Och efter ytterligare en dag så dör morfar. De gula blommorna täcker hela bakgården när jag sitter där på den ensamma gungstolen bredvid tvättlinorna och sörjer. Mormors telefon slutar inte ringa. Chevra Kadisha-sällskapet kommer och bär bort hans kropp, täckt med tjockt svart tyg med Davidsstjärnan på. De har redan bokat tid för begravningen nästa dag. 

Under begravningen går jag bredvid mormors rullstol hela vägen till den grop i marken som förberetts för min morfar. Jag ser konturerna av hans kropp, insvept i det vita tyget, när han glider ner i gropen. De täcker honom med jord. En stark mansröst läser Kaddish. Min ständigt leende morfar täcks av gul ökensand, långt borta från sin födelseplats i Belarus, men i det land som han kom att kalla sitt hem.

Under de sju dagar som shivan pågår kommer familjemedlemmar från när och fjärran för att sörja och trösta. De talar om morfar. De talar om kriget. En kusin har just avslutat sin treåriga obligatoriska tjänstgöring vid gränsen till Libanon och kallades omedelbart efteråt muck tillbaka som reserv. En moster berättar om hur hon arbetat 16 timmar per dag på militärbasen med att identifiera offer genom DNA från kroppsdelar och kvarlevor. De berättar om hur morfar flydde från nazisterna i Vitryssland som 12-åring och tappade bort sin mor och bror under kriget. Hur hans mor svimmade när hon mirakulöst återförenades med sina söner efter krigsslutet. 

De olika krigen flyter ihop i mitt huvud.

 ”Det är skamligt att vi inte ger dem mer humanitärt bistånd,” säger pappa över lunchen nästa dag. ”Inget land har någonsin förväntats ge humanitär hjälp till sin fiende,” kontrar min bror. Mamma, som vanligtvis är tystlåten, funderar, ”Hur ska vi kunna skicka humanitärt bistånd till folket när Hamas plundrar leveranserna?”

Jag ryser vid tanken på svältande barn bara 5 mil från mitt föräldrahem. Sedan börjar två röster i mitt huvud genast debattera. –Israel borde tillåta fler livsmedelsleveranser! -Nej, problemet är att Hamas stjäl från sitt eget folk. Jag påminns om att jag befinner mig i mitt hemland. Här kan jag tillåta mig att känna sorg och ilska över Gazabornas lidande utan att riskera att misstolkas som någon som ifrågasätter den judiska statens rätt att existera. Vilken lättnad.

Men jag håller tyst, jag tycker om att höra dem prata. Vi sitter i trädgården, träden är gröna och grenarna tunga av citroner. Nästa regn är minst ett halvår bort.

När vi går till lekplatsen nästa morgon, får min sexåriga dotter panik vid åsynen av alla israeliska flaggor som hänger från balkongerna. ”Vet de inte att det är farligt? Det är farligt!”. Hon gråter och blir ännu mer upprörd när hennes pappa försöker lugna henne med att det är säkert här – judar behöver inte dölja sin identitet. Hon fortsätter att upprepa att det är farligt, och ångesten släpper inte taget förrän vi äntligen når den färgglada lekplatsen.

 I bilen på vägen till flygplatsen är min fyraårige son ovanligt tyst. Jag frågar honom om något är fel. Han väntar en stund innan han svarar “Gammelmorfar är död. Jag är ledsen”. Av någon anledning är jag helt oförberedd på detta. Jag kramar honom hårt.

Radio är på. Intervjuerna och samtalen om kriget avbryts bara av korta reklampauser. Reklamen avbryts i sin tur av inspelningen av en mamma som ropar till sitt barn som fortfarande är fånge i Gaza: ”Om du hör mig, så gör vi allt – allt vi kan. Förlora inte hoppet, vi kommer och hämtar dig!”. Hennes röst kollapsar i tårar.

I den ljusa, rymliga hallen som leder till avgångsgaterna möts vi återigen av gisslans ansikten. Samma leenden som före den sjunde oktober. Många av porträtten är täckta med handskrivna meddelanden från flygpassagerare: ”Vi väntar på dig hemma. Kom tillbaka snart. Förlora inte hoppet.” Porträttet av bebisen Kfir Bibas är dekorerat med hjärtan och blommor ritade av barn, samt ett hus på en gräsplätt. Det får mig att undra om lille Kfir har sett solen ens en gång sedan den där mörka oktoberdagen. Jag tänker på hur annorlunda han måste se ut nu, fem månader senare. Barn växer så fort. 

Vi är hemma i Sverige igen. Min dotter påminner mig om att inte tala hebreiska när vi är utomhus. Är det inte meningen att det ska vara tvärtom – att jag ska påminna henne om det? Jag har försökt att skydda henne från verkligheten, men det verkar som om jag helt har misslyckats. Vad hände med mitt föräldraskap, undrar jag. Allt jag vet är att jag inte har kunnat anpassa det till vad som har hänt i världen.

Vera Berzak