Hur fortsätter man leva när allt har gått sönder?

Efter 491 dagar i Hamas fångenskap återvände Eli Sharabi till ett liv där hans fru Lianne, hans bror Yossi och hans båda döttrar Noiya och Yahel inte längre fanns. Ändå väljer han att leva. Lizzie Oved Scheja intervjuade honom under hans besök i Stockholm, dit han var inbjuden av Judisk Kultur i Sverige för att tala om sin bok Gisslan.

Jag mötte Eli Sharabi dagen innan han medverkade i vårt J! Talks i Stockholm, den 31 maj 2026. Jag åkte ut till Arlanda för att välkomna honom och hans bror Sharon.

Men på sätt och vis har jag känt honom sedan den 7 oktober 2023. Precis som jag har känt hans hustru Lianne, hans döttrar Noiya,16, och Yahel, 13, och hans bror Yossi.

Jag önskar att jag aldrig hade mött Eli Sharabi. Jag önskar att jag aldrig hade hört hans namn. Att jag aldrig hade hört namnen på hans hustru och döttrar. På hans bror. Jag önskar att jag aldrig hade läst hans bok. Jag önskar att han aldrig hade skrivit den. Att han aldrig hade behövt skriva den. Jag önskar att han hade fått fortsätta leva sitt lyckliga, anonyma liv i kibbutzen Be’eri.

Var börjar man ett samtal med en människa vars hela familj brutalt har mördats och som själv hölls som gisslan av Hamas i Gazas tunnlar i 491 dagar?

Lizzie: Vad gjorde du den 6 oktober 2023?

Eli: Vi hade ett femtontal vänner från kibbutzen hemma hos oss. Vi brukade träffas regelbundet, ungefär en gång i månaden, och den kvällen var det vår tur att ha alla hemma hos oss. Vi grillade, drack öl och skrattade. Det var som den första scenen i en film som skulle komma att förvandlas till en skräckfilm. Jag minns att jag för ett ögonblick betraktade allt lite utifrån och tänkte på hur enkel lyckan egentligen var: att bara få leva sitt liv, omgiven av familj och vänner. Mindre än tolv timmar senare hade allt förvandlats till en mardröm.

Lizzie: Hur började morgonen den 7 oktober?

Eli: Vi vaknade av larmsirenerna och gick in i skyddsrummet. Vi var vana. Vi hade levt med raketattacker från Gaza i åratal och trodde inte att det här var något annat. Sedan började det komma meddelanden på WhatsApp om att terrorister hade tagit sig in i kibbutzen. Jag lugnade Lianne och sa att militär hjälp säkert var på väg. Jag gjorde frukost. Vi förstod fortfarande inte riktigt vad som pågick. Sedan började meddelanden från barnen i kibbutzen att strömma in: ”Huset brinner.” ”Mamma och pappa har blivit skjutna.”

De tog sig in i vårt hus och öppnade dörren till skyddsrummet. Vår hund Moka skällde. De var omkring tio terrorister.

Jag bestämde mig för att inte göra motstånd. Jag förstod att de kanske skulle döda mig, men jag trodde att Lianne och flickorna skulle skonas. De var brittiska medborgare och hade brittiska pass, vilket vi berättade för terroristerna.

Lianne försökte klä på sig. Hon bar fortfarande nattlinne. Men hon var skräckslagen och förvirrad och lyckades inte få på sig byxorna.

Sedan förde terroristerna Noiya och Yahel till köket.

Lizzie: Var det panik? Gråt? Skrik?

Eli: Fullständig tystnad. Fullständig skräck. Det enda jag minns är skräcken i mina döttrars ögon när de fördes i väg.

Lizzie: Och du?

Eli: Jag förstår arabiska, så jag förstod att de tänkte föra bort mig. Det enda jag tänkte på var Lianne. Det sista jag gjorde när terroristerna drog ut mig ur huset var att lova Lianne och flickorna att vi snart skulle ses igen. Jag förstod att om de inte dödade mig så skulle de ta mig till Gaza. Men jag kunde inte föreställa mig att de skulle skada kvinnor och barn. Senare fick jag veta att ett femtiotal kvinnor hade kidnappats.

Lizzie: När de drar ut dig ur huset – vad ser du?

Eli: En apokalyptisk massaker. Ett hundratal terrorister rör sig längs kibbutzens gångvägar, fritt in och ut ur husen. De är euforiska, uppspelta, skrattar, ropar, filmar och cyklar omkring på cyklar som de har stulit från husen. (Han suckar.)

Hus står i brand. Det var en fullständig chock.

Efter att jag hade frigivits berättade den israeliska underrättelsetjänsten för oss att ordern från Gaza till Nukhba-terroristerna hade ändrats ungefär 30 minuter innan jag kidnappades. Den nya ordern var att kidnappa alla under 40 och döda resten.

Av någon anledning trodde de att jag var under 40. Jag var 51. Den ursprungliga ordern hade varit att kidnappa alla de hittade. Därför kidnappades till en början också äldre människor, kvinnor och barn. När jag fick höra det tänkte jag att om de bara hade kommit till vårt hus lite tidigare hade de kanske kidnappat oss allihop i stället för att avrätta dem.

Lizzie: Men det hjälpte inte familjen Bibas. Shiri Bibas och hennes söner Ariel, fyra år, och Kfir, nio månader, mördades i fångenskap. Yarden Bibas kidnappades till Gaza.

Eli: Nej. (Han suckar.) Du har rätt. Det går inte att dra några slutsatser. Vissa familjer gjorde motstånd, höll fast i handtaget till skyddsrummet och lyckades på något sätt överleva – terroristerna gav upp och gick vidare till nästa hus. Andra gjorde inget motstånd och mördades. Det går inte att förstå logiskt.

Lizzie: Och sedan – Gaza.

Eli: Jag fördes bort och var nära att lynchas av en folkmassa. Men jag visste att jag var värdefull för dem. Terroristerna behövde mig – behövde oss – levande. Första stoppet var en moské. Sedan hölls jag i en familj och därefter i tunnlarna. Till en början var jag tillsammans med Almog Sarussi, Hersh Goldberg-Polin, Uri Danino, Eliya Cohen, Or Levy och Alon Ohel, som alla hade kidnappats från musikfestivalen Nova. Efter ett tag fördes Hersh, Uri och Almog någon annanstans. De mördades senare av Hamas. Kvar blev Eliya, Or, Alon och jag. De var hälften så gamla som jag, så jag blev den ”ansvarige vuxne”.

Lizzie: Berättade terroristerna något för er om massakern?

Eli: Då och då, på ett sadistiskt sätt. De kunde säga att Israel inte längre fanns, att Tel Aviv stod i brand, att tiotusentals israeler var döda, att IDF hade gett upp och så vidare. Jag trodde inte på allt det där.

Lizzie: Hur förklarar du den sadismen?

Eli: De är hjärntvättade. De vet ingenting om Israel eller israeler. Särskilt de yngre. Många av de äldre hade arbetat i Israel, men de yngre har ingen aning.

Lizzie: Hur kommunicerade ni?

Eli: När terroristerna var i grupp var det meningslöst att försöka kommunicera med dem. En och en var det lättare. Det fanns en terrorist, Saeed, som visade medkänsla och till och med smugglade in extra mat till oss.

Lizzie: Vad tänkte du på?

Eli: På min fru och mina barn. Jag var fortfarande övertygad om att de var i säkerhet och längtade efter att få träffa dem igen. Jag hade ingen aning om omfattningen av brutaliteten. Jag bestämde mig för att överleva.

Lizzie: Berätta om några av era rutiner i tunnlarna.

Eli: Vi hade en ritual som vi höll fast vid väldigt strikt. Varje dag skulle var och en komma på någonting positivt som hade hänt under dagen. Det kunde vara vad som helst: att det fanns socker i teet, att vi fick duscha – vilket vi fick göra ungefär en gång var sjätte vecka – eller någonting som hade fått oss att skratta.

Lizzie: Det är en bra ritual, inte bara när man befinner sig i Gazas tunnlar.

Eli: Att hålla ut, att hålla fast vid hoppet, kommer inte av sig självt. Det är en muskel som måste tränas.

Lizzie: Du fick en särskild relation till Alon Ohel.

Eli: Han är en känslig människa. Vi hade mycket gemensamt. Vi lärde känna varandra på djupet och jag blev något av en fadersgestalt för honom.

Lizzie: När du frigavs bad du om att få ringa två samtal. Det ena till Liannes föräldrar i London, det andra till Alons föräldrar.

Eli: Jag sa till dem att Alon var stark och att han skulle överleva.

(Han suckar.)

Liannes föräldrar tillbringade några veckor hos oss i juli 2023 när vi firade Yahels bat mitzva. De är underbara, kärleksfulla människor som förlorade sin dotter och sina barnbarn i en konflikt som inte hade någonting med dem att göra. Vi stod varandra mycket nära och kommer att fortsätta göra det.

Lizzie: Hur träffades du och Lianne?

Eli: Hon kom till kibbutzen som volontär när hon var 19 år. Jag hade precis kommit hem från en längre resa utomlands. Det gick fort. Vi blev förälskade och gifte oss. Hon var inte judinna, men hon älskade kibbutzen och Israel. Vi reste till London tre gånger om året för att hälsa på hennes familj och firade jul med dem, men kibbutzen var hennes hem.

Lizzie: Låt oss återvända till tunnlarna. Vad gjorde hungern med dig?

Eli: Hunger gör ont. Den är outhärdlig och den berövar dig din värdighet. Men min terapeut har fått mig att förstå att det som var ännu värre än själva hungern var ovissheten om när – och om – nästa måltid skulle komma. I fångenskap vänjer man sig vid att förvänta sig en måltid om dagen, ungefär vid en viss tid. Men ibland kommer den inte. Eller så kommer den många timmar senare. Det är den ovissheten som är den verkliga tortyren.

Lizzie: Hur hanterade ni det?

Eli: Vi bestämde oss för att hålla ihop. Ingen skulle äta ensam. Terroristerna försökte hela tiden söndra och härska. En del av deras seger bestod i att förnedra oss, till exempel genom att trakassera oss när vi behövde gå på toaletten. Att se oss slåss om en liten bit torrt pitabröd skulle ha gett dem en enorm tillfredsställelse. Vi tackade därför nej till alla ”belöningar”, all extra mat, om inte alla fick samma sak.

Lizzie: Fick ni någon humanitär hjälp?

Eli: Humanitär hjälp kom in i Gaza, det är jag säker på. Vi såg lådorna med mat. Men allt gick till Hamas, som stal mat från Gazas befolkning. Vi såg terroristerna som vaktade oss ta mat ur lådor som hade kommit som humanitärt bistånd.

Lizzie: Efter allt du har varit med om – kan du se någon möjlighet till försoning en dag?

Eli: Om det någonsin ska bli möjligt med försoning måste det börja med utbildningssystemet i Gaza. Från tidig ålder hjärntvättas de till att hata och döda israeler. Ekonomiskt lönar det sig att tillhöra Hamas; de får lön.

Vissa var sadister som njöt av att titta på filmer från massakern, terrordåden den 7 oktober, lyssna till skriken. Andra talade med oss om ett islamiskt imperium: inget Israel, inget Frankrike, inget England, inget Europa. I den visionen är Israel bara början. Det måste förändras innan vi kan försonas.

Från den 19 januari till den 22 februari 2025 blev mina lördagar till en ritual: jag såg gisslan friges. Från tidig morgon till sen kväll följde jag israelisk tv, om och om igen. Jag åt inte, gjorde ingen yoga, arbetade inte, läste inte, pratade inte.

Jag satt klistrad framför skärmen och grät.

Habayta, habayta. Hem. Hem.

En hel nation höll andan.

Min nation.

Lizzie: Hur fick du veta att du skulle friges?

Eli: De berättade att Or, Eliya och jag skulle friges. Men inte Alon. Då fick han en panikattack.

Lizzie: Överlämningen. Den groteska ceremonin. De välnärda Hamasmännen, det koreograferade skådespelet. Och så ser vi dig. Som en levande död.

Eli: Och då hade de ändå gett oss relativt mycket mat dagarna före frigivningen. De väckte oss och sedan började repetitionerna inför skådespelet: hur vi skulle gå, vad vi skulle säga, vad vi skulle göra. Allt var regisserat och repeterat.

Lizzie: Jag tänker på Omer Shem Tov som kysser terroristen bredvid sig på pannan.

Eli: Den 6 februari, två dagar innan jag frigavs, berättade de för mig att min bror Yossi hade mördats. Under hela den tiden hade jag trott att han levde kvar i Be’eri. Inför frigivningen förde de Ohad Ben Ami, som också kidnappats från Be’eri, till vår grupp. Han skulle friges tillsammans med oss. Han bekräftade att det var sant. Yossi hade mördats.

Lizzie: Du säger ”mördats”, inte ”dödats”.

Eli: Han dog förmodligen när byggnaden där han hölls rasade i samband med fritagningen av Noa Argamani, som kidnappats från Nova-festivalen. Men för mig gör det ingen skillnad. Han kidnappades och dog i fångenskap. Han mördades.

Under lördagarna vintern 2025 var det två frigivna gisslan som fick mina snyftningar att övergå i våldsam gråt: Yarden Bibas frigavs den 1 februari. Eli Sharabi den 8 februari.

Jag visste vad de ännu inte visste: att deras familjer hade mördats.

Snart skulle de få veta. Men just det korta glappet – att ännu inte veta det man snart kommer att få veta – rymde för mig hela fasan.

Tragedin utspelade sig framför mina ögon, utan någon grekisk kör som kunde begråta den.

En annan oförglömlig frigivning var Ofer Calderons. Hans fyra vackra barn skriker av glädje, klänger sig fast vid sin pappa, kramar och kysser honom. Som fyra valpar. Deras pappa leker med, skojar och retas med dem.

En obeskrivlig scen av lycka.

Yarden går planlöst omkring i några sekunder innan en kvinnlig psykolog från IDF kommer fram till honom.

Eli tas omedelbart om hand.

Snart avgrunden.

Mörkret ska falla.

Inget lyckligt slut.

Lizzie: Efter det fruktansvärda skådespelet vid frigivningen förs du av Röda Korset till Re’im, där du tas emot av en kvinnlig läkare och en psykolog från IDF.

Eli: Och det första jag säger till henne är att jag vill träffa min fru och mina döttrar. Och hon svarar: ”Din mamma och din syster väntar på dig. De kommer att berätta.” Det är då jag bryter ihop.

Lizzie: Vad händer inom dig i det ögonblicket?

Eli: Insikten slår mig att jag aldrig kan få dem tillbaka. Att de har mördats. Att det är över. Och sedan … tanken på att vi satt fyra timmar tillsammans i skyddsrummet innan terroristerna kom. Om jag hade vetat hade jag hållit om dem. Jag hade kramat dem i fyra timmar. Jag hade inte släppt dem en enda sekund. Jag ångrar att jag inte höll om dem under de sista fyra timmarna. Och … jag hade valt att stanna och dö tillsammans med dem.

Lizzie: Hur lever du med allt det här?

Eli: Jag hanterar bara min egen, privata förlust. Min förlust kommer att följa mig resten av livet. Men den kommer inte att ersätta mitt liv.

Jag spelar upp scenen i mitt huvud.

Du lämnade Lianne i sovrummet medan hon kämpade med att få på sig byxorna. Hon var förvirrad och klarade inte av det. Du sa till henne att inte vara rädd samtidigt som Noiya och Yahel fördes ut i köket, med skräck i ögonen.

Du försäkrade dem om att ni snart skulle ses igen.

Nu lever du.

De är döda.

Lizzie: Känner du skuld och skam? För att de är döda och du överlevde?

Eli: Ja, naturligtvis. Jag bär på en outhärdlig skuld på flera plan. Det första gäller Lianne, Noiya och Yahel. Jag överlevde den 7 oktober. Det gjorde inte de. Jag frågar mig hela tiden varför. Varför överlevde jag och inte de? Jag skulle vilja byta plats med dem.

Lizzie: Skulle du det?

Eli: Utan att tveka. Den andra delen av skulden gäller min bror Yossi. Två dagar innan jag frigavs fick jag veta att han hade kidnappats. Folk berättade att han hade gett sin egen matranson till de andra fångarna. Om jag bara hade vetat tidigare att han fanns i Gaza. Om de bara hade låtit oss vara tillsammans, hade jag sett till att han överlevde. Jag hade hjälpt honom att överleva. Vanligtvis höll de familjemedlemmar tillsammans i fångenskap. Varför gjorde de inte det med oss? Den tredje delen av min skuld gäller Alon Ohel. Jag frigavs medan han blev kvar. Jag lämnade honom där. Vi hade varit tillsammans i tunnlarna i 440 dagar. Jag frigavs och han blev kvar ensam i åtta månader. Jag kämpade för att han skulle friges, och när han till slut blev fri bad jag honom om förlåtelse för att det hade tagit åtta månader.

Lizzie: Det är en tung börda av skuld du bär på.

Eli: Jag känner skuld och skam över att jag inte skyddade min fru och mina döttrar så som jag borde ha gjort. För mig är det uppenbart att jag svek dem. Att jag misslyckades i min roll som make och pappa, i mitt ansvar för dem. Och om Yossi och jag hade varit tillsammans i tunnlarna hade han överlevt. Det är jag också övertygad om. Jag hade skyddat honom och tagit hand om honom. Samtidigt förstår jag att det låg utanför min kontroll. Det förstår jag. Men det hjälper inte. Jag skulle byta plats med dem på en sekund.

Lizzie: Bryter du någonsin ihop?

Eli: Det finns sådana stunder. Men bara stunder. Jag låter dem inte sluka mig.

Lizzie: Beskriv de stunderna.

Eli: Det är ögonblick av en ofattbar, bottenlös saknad.

Lizzie: Hur hanterar du saknaden?

Eli: Direkt efter att jag frigavs besökte jag deras gravar. Jag går fortfarande dit regelbundet. Jag besöker dem och berättar om mitt liv. Det är en del av mitt läkande.

Lizzie: Känner du hat?

Eli: Jag känner inget hat. Men missförstå mig inte. Om jag någonsin möter en av terroristerna som befann sig i mitt hem den 7 oktober kommer jag att döda honom med mina bara händer. Detsamma gäller de flesta av terroristerna som höll mig fången. Det finns ingen förlåtelse. De är märkta för döden, varenda en av dem. Men jag hatar inte oskyldiga människor som inte var inblandade.

Känner jag hat?

Kanske mot de ovärdiga kvinnoorganisationer och så kallade feminister som ignorerar det fruktansvärda sexuella våldet den 7 oktober. Och mot Röda Korset, Amnesty och alla möjliga andra ”klubbar” som slår sig för bröstet över sitt arbete för mänskliga rättigheter.

Jag vet inte om det är hat. Men jag har blivit hård. Oåtkomlig.

Jag litar inte på några internationella organisationer.

De kommer aldrig.

Inte för oss.

Jag är ensam.

Men det är okej. Det är faktiskt en lättnad att veta det.

Vi ensamma människor känner igen varandra.

Lizzie: Vad tänker du om jämförelsen mellan massakern den 7 oktober och Förintelsen?

Eli: Den 7 oktober var inte Förintelsen. Koncentrationslägren, gaskamrarna … Europas judar hade ingen stat och ingen armé. Vår situation som nation är helt annorlunda. Det var en enorm massaker. Men det var inte Förintelsen.

Lizzie: Känner du ilska? Anklagar du Israel, armén eller politikerna för det fruktansvärda misslyckandet med att skydda landets medborgare?

Eli: Jag försöker förstå. Det var ett enormt misslyckande. Hur kunde det komma sig att vi satt i skyddsrummet i fyra timmar utan att någon hjälp kom? Kibbutz Be’eri slog larm redan under de första timmarna och meddelade att terrorister hade tagit sig in och tagit över kibbutzen. Det är obegripligt. Men för att svara på din fråga: jag lägger inte skulden på någon av dem. Jag lägger skulden på terroristerna och deras medhjälpare som kom dit med ett enda syfte – att mörda oss.

Lizzie: Kibbutz Be’eri var, liksom de andra kibbutzerna runt Gaza som drabbades av massakern, traditionellt fredsinriktad. Där fanns människor som förespråkade fred och aktivt arbetade för den. Tror du fortfarande på fred?

Eli: Mitt hopp fick ett dödligt slag. Men jag söker fortfarande fred och ett normalt liv. Jag försöker att inte förlora hoppet.

Lizzie: Älskar du Israel?

Eli: Självklart. Gör inte du det?

Lizzie: Jo. Jag älskar Israel väldigt mycket. Jag brukade aldrig ställa den frågan före den 7 oktober. Jag har också börjat fråga människor om de är sionister. Som om jag gör någon sorts inventering.

Det får mig att tänka på min dotter Alexandra. När hon var fyra år upptäckte hon att inte alla människor omkring henne var judar. Hon kunde stanna människor på gatan eller på bussen och fråga: ”Är du jude?”

Det gjorde folk obekväma, så hon hittade ett annat sätt att fråga: ”Firar du jul?” Det var lättare att svara på och de flesta sa: ”Ja, det gör jag.” Då svarade hon: ”Jag firar inte jul.” Tystnad. ”Vet du varför jag inte firar jul? ”Hmm …” ”För att jag är jude.” Tystnad.

Eli: Jag älskar Israel. Det är mitt land.

Det finns ingen bättre plats för judar än Israel.

Lizzie: Som du sa under gårdagens evenemang: ”Diasporan behöver Israel och Israel behöver diasporan.”

Eli: Ja. Jag tror att vi – judarna – är ett hjärta, en nation, ett folk, oavsett var vi lever.

Lizzie: Vad tänker du om den ökande antisemitismen runt om i världen, inte minst i Storbritannien?

Eli: Antisemitismen finns alltid där. Att den visade sitt fula ansikte efter den 7 oktober är hyckleri. Se på institutionerna som stoltserar med att de ”försvarar mänskliga rättigheter”. Röda Korset till exempel. Hur kommer det sig att de aldrig kom och besökte oss? Och varför sitter en iransk representant i en kommitté för mänskliga rättigheter?

Lizzie: Jag måste erkänna en sak, Eli. Jag var skeptisk när du skrev en bok så snart efter att du hade frigivits och började resa runt i världen. Jag var orolig för din skull. Rädd att du blev utnyttjad. Vad fick dig att göra det?

Jag berättar inte för honom att jag till en början inte ville bjuda honom till Sverige. Jag ville inte förevisa honom.

Men jag hade fel.

Han är en imponerande människa som berör människor. Han är uppriktig. Hans blick är sann och han utstrålar en stark integritet. Han är en jude som stiger fram ur askan efter sitt eget liv. Och liksom så många andra judar som har rest sig ur askan hatar han inte. Han tar sin förlust med sig och väljer att bygga upp sitt liv igen.

Jag blir tagen av honom. Jag är inte ensam om det.

Eli: Jag var tvungen att göra det. Tusentals människor hade kämpat för mig, för att jag skulle friges. Nu var det min tur att kämpa. För Yossi. För Alon. För alla som fortfarande var kvar i fångenskap. En vecka efter att jag hade frigivits reste jag för att träffa president Trump och vädja om att den återstående gisslan skulle friges. Jag ville berätta min historia. Vittna om det jag varit med om. Jag ville att människor skulle veta.

Lizzie: Vilka reaktioner får du på din bok, särskilt när du blir inbjuden att tala inför officiella institutioner?

Eli: Positiva och uppmuntrande. Jag träffar representanter för länder som kritiserar Israel mycket hårt. Även de uttrycker sin solidaritet. Men när jag ber dem att uttrycka den solidariteten offentligt säger de att det är omöjligt. Det skulle strida mot deras regeringars officiella linje. Därför är det viktigt för mig att tala på platser där vi normalt inte får applåder. I FN. I säkerhetsrådet …

Lizzie: Är du en annan människa i dag?

Eli: Hundraåttio grader annorlunda.

Lizzie: Vad kände du när alla gisslan hade återvänt?

Eli: Att det var det första steget för Israel och israelerna mot att läka traumat. Också för mig.

Lizzie: Vad fick dig att överleva?

Eli: Den mest grundläggande viljan att leva.

Lizzie: Vad önskar du dig själv om tio år?

Eli: Att få vara anonym igen.

Lizzie Oved Scheja

Fotograf ovan: Karl Gabor

Till höger: Yarden Rokeach

”Den 7 juni följde jag med Eli Sharabi för att ta ett sista farväl av sitt hem i Be’eri.

Det var ett hem han byggt tillsammans med sin hustru och där de fostrat sina två döttrar. Det var också därifrån han fördes bort den 7 oktober, bara ögonblick innan hans hustru och döttrar mördades. Denna förbannade dag förlorade han också sin bror.

Det är med rätta som människor talar om honom som en sann hjälte – en man med en enorm inre styrka och en djup kärlek till livet.

Efter 491 dagar och nätter i fångenskap väljer Eli varje dag att omfamna livet och känna djup tacksamhet för varje ögonblick. Han är fast besluten att finna mening och glädje, sida vid sida med den smärta han bär varje dag.

Elis hus var det sista som stod kvar i kvarteret. Nu när också det har rivits börjar ett nytt kvarter växa fram ur ruinerna – med blicken stadigt riktad mot framtiden.”