”Mitt engagemang kommer med ett högt pris”

Alice Teodorescu Måwe (KD) har blivit en av Sveriges tydligaste röster för Israel efter Hamas attack den 7 oktober. I Europaparlamentet försvarar hon Israels rätt att försvara sig – och varnar för en tilltagande antisemitism. Men priset för engagemanget är högt: ”Hoten är dagliga, både i Bryssel och i Stockholm. Judisk Krönikas David Grossman intervjuade henne när hon var på besök i Stockholm.

Text: David Grossman Foto: Karl Gabor

Det finns nog få personer i politiken som är ett så klarrött skynke för ”Palestinavänstern” som Alice Teodorescu Måwe, KD:s ledamot i EU-parlamentet i Bryssel. Och få som samtidigt är så omhuldade av ”Israelvänner”.

Sedan Hamas attack den 7 oktober har hon öppet ställt sig bakom Israels krig i Gaza och i starka ordalag fördömt inte bara Hamas, utan också stora delar av världssamfundet, som hon menar är lierade med krafter som vill utradera Israel från kartan.

Två dagar innan denna intervju stod hon i talarstolen i EU-parlamentet och undrade varför Internationella brottmålsdomstolen (ICC) agerat mot Israel, men inte mot länder som Syrien, Iran och Kina, när de gjort sig skyldiga till brott mot mänskligheten. Det är ett i raden av många uttalanden hon gjort, både i Bryssel och på andra plattformar.

Man kan konstatera att hon har en stark drivkraft för Israel och inte räds att uttrycka den. Så var kommer detta engagemang för Israel och mot antisemitism ifrån?

– Jag, som många andra i min generation, fick boken Om detta må ni berätta. I mina tidiga tonår läste jag oerhört mycket om Förintelsen. Som de flesta andra som tagit del av dessa vittnesmål hade jag svårt att förstå hur människor kunde vara kapabla till en sådan ondska – men kanske framför allt hur tystnaden kunde vara så utbredd. Det är den tystnaden som skrämmer mig även idag, säger Alice Teodorescu Måwe.

Men anser du att det råder en tystnad kring Förintelsen? Den uppmärksammas ju i många sammanhang, inte minst den 27 januari varje år?

– Jo, men det sker på ett selektivt sätt. Man plockar det ur minnet av Förintelsen som passar ens eget narrativ, och det man vill att Förintelsen ska stå för. Jag skrev redan 2018 en artikel där jag menade att man missbrukade Förintelseöverlevandes berättelser i inrikespolitiska sammanhang på ett sätt jag tyckte var smaklöst.

– Jag har också kritiserat hur Förintelsen ibland används som en symbol för allmän ondska, eller för att göra en poäng om allas lika värde. På det sättet suddar man ut det som gjorde Förintelsen till en unik händelse i vår historia.

Netanyahus regering i Israel jämför attacken från Hamas och hoten från Iran med Förintelsen. Hur ser du på det?

– När man har att göra med en motpart som öppet deklarerat att deras mål är utplåning, så är det en relevant jämförelse. Samtidigt tycker jag att man ska vara varsam med hur man använder historiska referenser. Framför allt är de liknelser där man jämför kriget i Gaza med Förintelsen fullkomligt horribla.

Du har sagt att antisemitismen i dag är en sorts återgång till 1930-talet. Upplever du att det är så illa?

– Jag var ju inte med på 30-talet, så jag kan inte säga att det är exakt samma sak. Men baserat på vad jag ser, vad jag hör i Europaparlamentet och de samtal jag har haft, är det tydligt att något håller på att förändras. Det finns ingen kraft i Sverige som utgör ett hot på samma sätt som nazisterna gjorde då, men det som skrämmer mig är tystnaden, likgiltigheten och relativiseringen av de hot som judar utsätts för.

Finns det en risk att man överdriver hotet? Att den upplevda antisemitismen är större än den faktiska och att det i sig skapar oro?

– Nej, jag tycker att det är fel att avfärda människors oro. Det är samma sak som med gängkriminaliteten – även om sannolikheten att drabbas av en skjutning är låg, så påverkar det människors beteende. Det spelar egentligen ingen roll vad statistiken säger om människor känner oro och begränsar sitt liv utifrån det. Det är orimligt att vi behöver ha massiv polisbevakning utanför judiska skolor och förskolor. Att det ens behövs är i sig alarmerande.

Du drar ofta paralleller mellan Israels krig mot Hamas och Ukrainas krig mot Ryssland. Vad anser du förenar dessa krig?

– Både Ukraina och Israel utkämpar krig som är centrala för dem som stater, men också för oss i väst. Det handlar i grunden om vilken världsordning vi ska ha och hur vi ska förhålla oss till auktoritära regimer som Ryssland, Hamas, Hizbollah och Iran.

Så för dig är det här en större fråga än bara Israel och Gaza?

– Ja. När folk frågar ”Varför bryr du dig så mycket om Israel?” eller ”Varför bryr du dig så mycket om judarna?” så ser jag ett moraliskt ansvar utifrån vår historia. Men jag ser också att detta hotar våra europeiska och västerländska värderingar. De som inte stödjer Israels rätt att existera brukar inte heller ställa sig bakom andra grundläggande västerländska värderingar.

Är det därför du anser att invandrare som ska beviljas medborgarskap i Sverige måste erkänna staten Israel?

– Det var ett exempel jag hämtade från Tyskland, som ett sätt att begränsa antisemitism. Helt ärligt vet jag inte exakt vad som är det bästa sättet, men jag upplever det som ett stort problem att vi har haft en kravlös integrationspolitik. Vi har alldeles för lättvindigt delat ut medborgarskap, och vi ser konsekvenserna av det i form av splittringar i samhället.

Men på vilket sätt är acceptansen av Israel en grundläggande värdering för svenskt medborgarskap?

– Det är en indikator på mycket annat. De som är emot Israels rätt att existera eller att försvara sig – vilket i många fall är samma sak – har ofta en annan syn på stat och religion. De är ofta emot kvinnors rättigheter och har en annan syn på individens frihet och jämställdhet. Allt hänger ihop.

Du påpekar ofta att andra konflikter i världen, till exempel i Sudan och Jemen, inte får samma uppmärksamhet som den i Gaza. Varför tror du att det är så?

– Till viss del handlar det om antisemitism. Den är delvis importerad, men den finns också inom vänstern, med rötter i det sovjetiska arvet och i en europeisk antisemitism. När det handlar om extremhögern och nazister har det funnits en bred konsensus om att de ska vara stigmatiserade. Men inom vänstern ser man med andra ögon på antisemitism. Där används dubbla måttstockar.

Hur menar du?

– I de kretsarna finns en latent antisemitism som nu ser dagens ljus för att det blivit helt legitimt. Sedan finns även en ”woke-dimension” i detta, där Israel och judar ses som överordnade i en makthierarki, medan Gaza och Palestina alltid betraktas som de svaga, som offer.

När du ser förstörelsen i Gaza, de många döda civila och barn. Har du förståelse för att människor kallar det för folkmord och anklagar Israel för krigsbrott?

– Jag menar att det enorma lidandet i Gaza är en direkt konsekvens av det val som Hamas gjorde den 7 oktober. De visste exakt vad de gjorde och vilken reaktion det skulle leda till. Sedan betvivlar jag inte att det har begåtts misstag eller övergrepp eller felaktigheter under det här kriget. Och det är inte det jag tar ställning till. Det jag tar ställning till det är Israels rätt att agera utifrån det som hände den 7 oktober. 

Kan du förstå att palestinierna upplever sig förtryckta och känner en desperation?

– Ja, men jag tycker det är märkligt att det kanaliseras genom att de väljer sadister som sina företrädare. Män som våldtar kvinnor, könsstympar, och begår de värsta vidrigheter man kan tänka sig. Det är inte en naturlig reaktion. Det är något sjukt i en mentalitet när man hyllar död på det viset.

– Jag är emot bosättningar och jag står inte bakom allt Israel gör. Men man måste hålla isär saker. Vill man ha fred, finns vägar till fred. Men den centrala frågan är Israels existens, för det här är inte en fråga om exakt geografi, om det förgångna och vems mark som var vems eller vems hus som tillhörde vem en gång i tiden.

Anser du att palestinierna borde ge upp sin vision och drömmar, och lämna sitt flyktingskap?

– Ja, det är anmärkningsvärt att just palestinier, till skillnad från alla andra folk, lever i ett flyktingskap som går i arv. Att ständigt definieras av sitt förflutna är destruktivt och det är ett hinder för en tvåstatslösning.

Du invandrade 1989, då som anhörig till din pappa som kom som flykting. Känner du dig som flykting?
– Nej, varför skulle jag det? Man kan älta historiska oförrätter och bli bitter, eller så gör man det bästa av den situation man har. Ungefär som andra generationens judar i Sverige gjort, barn till de överlevande som ägnat sig åt att läsa och bilda sig i stället för att skjuta folk.

– Jag tycker att det är så imponerande att den judiska minoriteten, trots allt fruktansvärt man utsatts för under historiens gång, har en kultur som premierar det framåtsyftande. Att man gör någonting av det man har framför sig, man försöker skapa sig och sina barn ett bättre liv.

En del frågar sig om stöd för Israel mer handlar om en negativ inställning till muslimer och invandrare snarare än sympati för Israel och det judiska folket. Hur ser du på det?

– Det är svårt för mig att bedöma vad andras egentliga motiv är. Man jag kan säga dig att de som genuint backar Israel och som står upp på det sättet som jag gör, vi gör det med en social kostnad, och jag kan säga dig att det definitivt inte karriärsfrämjande att vara tydlig i den här frågan. Om jag i EU valt att fokusera på andra frågor, som konkurrenskraft eller något mindre polariserande hade det varit enklare. Att stå upp för judar och för Israel kommer med ett högt pris.

Vad menar du med högt pris? Har du blivit hotad?
– Absolut, det sker nästan dagligen i olika former.

Innebär det att du måste tänka på säkerheten när du rör dig ute?
– Så är det – både i Bryssel och i Stockholm.

David Grossman