Lukas Moodysson – om sitt starka stöd för den israeliska gisslan

Lukas Moodysson släpper sin första diktsamling på 18 år. Men vad fick honom att skriva en 22 sidor lång dikt om Hamas massaker den 7 oktober?

Av Johanna Schreiber

Hösten 2023 svämmade offentligheten över av upprop från mer eller mindre välkända kulturskapare, influencers och annat löst folk. Jag skrev en text i Expressen med rubriken ”Kultursverige blundar för hatet mot judar här.”

Samma dag dök ett meddelande från ett låst konto upp i min inkorg på Instagram:
“Alla skrev inte under skiten. Mvh Lukas Moodysson”

Meddelandet blev början på en konversation som fortfarande pågår om kriget, judendom, kultur och omvärldens reaktioner.
– Jag är verkligen inte en person som skriver till journalister och krönikörer för att diskutera artiklar, och jag deltar i princip aldrig i debatter, berättar Lukas långt senare.
– Det här meddelandet var verkligen ett undantag, och jag skickade det för att jag var så sur.

Varför var du sur?
– Jag tyckte att det var konstigt och upprörande att alla verkade ignorera vad Hamas gjorde den 7 oktober. Och jag gick runt och retade mig på de där uppropen, och på människorna som skrev under dem**, jag** tänkte till och med att jag skulle göra en lista över skådespelare jag aldrig mer tänkte jobba med. Samtidigt … Jag vill inte vara en sådan som bojkottar andra människor på grund av deras åsikter.

Så det finns ingen lista?
– Nej. Det är okej att folk har andra åsikter än jag.

Ett par månader senare tog Lukas emot en Guldbagge i kategorin ”Bästa manus” för sin film ”Tillsammans 99”. TV-sändningen av galan sågs av över en halv miljon svenskar, och under sändningen började det dyka upp bilder av tv-skärmar i judiska WhatsApp-trådar och Facebook-grupper med kommentarer som: ”Har han verkligen på sig …?” och ”Någon som vet om Moodysson är jidd?”

Reaktionerna berodde på två av Lukas halsband: Ett med en davidsstjärna. Ett med en stor identitetsbricka där texten ”Bring them home now” var ingraverad.

Varför valde du att ha på dig de halsbanden?

– Jag köpte davidsstjärnan bara några dagar efter Hamas attack, och har lovat mig själv att inte ta av den förrän alla i gisslan är släppta. Om hela Sverige och särskilt folk i kulturvärlden varit ute och demonstrerat mot Hamas och för att gisslan ska släppas fria, då skulle jag nog ha tänkt: skönt, de gör det, då slipper jag. Jag hade på mig halsbanden för att ingen annan gjorde något.

När Lukas var barn pratades det i släkten om att man kanske hade judiska rötter – någonstans långt tillbaka – som någon hade velat dölja. Han hoppades länge att det var sant**, gjorde efterforskningar**, som visade sig att släkthistorierna inte stämde.
– Jag blev rätt sur, faktiskt! Tycker ändå att MyHeritage**, som** är ett israeliskt företag, kunde ha bjudit mig på lite ashkenazi-DNA, men nejdå. Snålt av dem!

Med tanke på att många försöker dölja sitt judiska ursprung är det uppfriskande med någon som verkligen vill vara jude!

– Jo, men jag har alltid haft något slags intresse för judendomen och för judisk kultur och litteratur.

Han nämner bland annat Kafka och Nelly Sachs, Leonard Cohen och Brodsky – och en av de där kolsvarta kvällarna i slutet av 2023 tipsar han om ”Hapless”, en hysteriskt rolig tv-serie om en misslyckad, judisk journalist i London, som aldrig riktigt nådde ut till den svenska tv-publiken.

Men hur kommer det sig att du blev så engagerad efter 7 oktober?

– Jag tror att det som gjorde att jag inte kunde låta bli att bry mig var bilderna när de förde bort Naama Levy – det var det jävligaste jag har sett. Samma dag jag såg det**, eller dagen efter,** köpte jag en davidsstjärna som har hängt runt halsen sedan dess.

Bilderna av Naama Levy var några av de första som började spridas efter Hamas terrorattack mot Nova-festivalen. Ett foto av en ung kvinna i svart t-shirt och mjukisbyxor, bakdelen blodfläckig, ett stort sår på armbågen. Hon förs mot en skåpbil i handklovar. Lukas skriver om just den bilden i inledningen till den 22 sidor långa dikten OKTOBER-NOVEMBER-DECEMBER som handlar om omvärldens, och hans egna, reaktioner på 7 oktober-massakern och kriget mellan Israel och Hamas.
– Jag hade inte tänkt skriva något politiskt. Jag är trött på politik, alla dikter, utom två på slutet, handlar om helt andra saker.

Men jag läser ändå den dikten som att du verkligen vill bekämpa antisemitismen?

– Du använder ordet ”bekämpa”, och det tänker jag nog aldrig att mina dikter ska göra. Jag tänker att de snarare ska vidröra, beröra, prata om något, beskriva eller ställa frågor.

Ett av Lukas Moodyssons signum som regissör och författare är den becksvarta, men ofta närvarande, varma humorn. Ibland helt oförståelig. Till exempel har han skapat en AI-genererad logotyp till den påhittade rörelse som han kallar ”Asatroende mot antisemitism”. Sedan beställde han klistermärken av logotypen**,** och klistrade fast dem på sin laptop, tillsammans med ett Pride-mönstrat klistermärke med texten FCK HMS.

– De blev faktiskt något av en grej och började spridas! Jag delade ut en del, och vissa tryckte upp egna. Så de hamnade inte bara på min dator. Sådana klistermärken sitter lite varstans i hela landet nu. Jag såg senast ett i Linköping när jag bytte tåg där.

Han har också postat många inlägg i sociala medier som visar hur antisemitism förkläs till Israelkritik. Eller, för den delen, som bara innehåller antisemitiska budskap.

– I början fick jag många konstiga reaktioner, och det är i sig ganska konstigt. Jag har inte gjort galna inlägg, som ”Leve IDF,” ”krossa Gaza,” ”heja Netanyahu.” Jag gillar inte Netanyahu, förklarar Lukas och fortsätter:
– Men om jag har postat något om gisslan, eller om hur vidriga Hamas är, eller om antisemitismen i väst, eller om den ofrivilliga komiken i hur vissa delar av vänstern håller på, då får jag höra sådant som att jag stöttar folkmord. Det här är alltså från människor som följer mig antingen för att de känner mig eller för att de gillar mina filmer. ”Det är så mycket empati i dina filmer men i verkligheten verkar du inte ha någon empati,” skrev en av mina följare. Det är humor.

I dikten reflekterar Lukas över att kultursveriges reaktioner på 7 oktober-attacken framstår som komedi om det inte var en tragedi, och refererar till hur en kulturskapare sprider (verifierade) lögner om Hamas attack. Om hur personen blir uppbackad av andra namnkunniga, kända svenskar. Han skriver om att han får ett meddelande på Instagram (återgivet i bild på den här sidan) av en ung kvinna, verksam inom ett konstnärligt yrke, som skriver att besökarna på Nova-festivalen ”hade ett raveparty utanför ett koncentrationsläger”.

Han beskriver också hur kriget påverkat människor han känner. Som inte vågar säga vad de tycker, vare sig i större eller mindre sammanhang, eftersom de är rädda att bli av med uppdrag. Som blivit utfrysta på jobbet för att de uttryckt sina åsikter, som förlorat vänner.

– Själv är jag privilegierad på det sättet att jag inte dagligen utsätts för människor som har hiskeliga åsikter. Jag jobbar nästan enbart hemma, är så asocial här i skogen, har inte så många vänner. De enda jag förlorat är ett antal följare på mitt lilla hemliga, privata Instagram-konto.

Att Lukas ska släppa sin första diktsamling på nästan två decennier blir en stor nyhet i kultursverige. Inför lanseringen lämnar han de småländska skogarna, motvilligt verkar det som, för att bränna av ett gäng intervjuer i Stockholm.

En av journalisterna som intervjuar honom frågar varför han har ett israeliskt perspektiv i dikten OKTOBER-NOVEMBER-DECEMBER.
– Jag tycker att påståendet sätter fingret på ett av alla problem, nämligen att om man, alltså jag, kritiserar antisemitism så stöttar jag omedelbart Israel. Journalisten tyckte också att jag skriver för lite om den palestinska civilbefolkningen. Som om det var ett krav. Att om man pratar om mördade judar**, då** måste man omedelbart, i rättvisans namn, prata om att det är synd om palestinier också.

Hur är det, då? Stöttar du Israel?
– Jag har i grunden en positiv syn på Israel och stöttar självklart landets rätt att existera och försvara sig. Det betyder inte att jag tror att Israel är helt perfekt och att situationen i Mellanöstern är svartvit och okomplicerad. Jag stöder inte allt Israel gör nu, eller har gjort genom historien. Helt säkert har Israel begått misstag i kriget mot Hamas. Krig är vidrigt och civila och oskyldiga blir alltid lidande. De allierades bombningar över Hamburg och Dresden var sannolikt krigsbrott som borde ha utretts. Att konstatera det betyder ju dock inte att man ställer sig på Tysklands sida och tycker att Hitler skulle ha vunnit.

Det har snart gått ett och ett halvt år sedan kriget mellan Israel och Hamas bröt ut till följd av 7 oktober-attacken. Lukas Moodysson har i det närmaste helgonförklarats av många svenska judar. Men ganska precis 20 år tidigare framstod det som om han hade en helt annan syn på situationen i Mellanöstern än vad han har idag. Bland annat när han meddelade att han inte skulle tillåta att filmen Lilja 4-ever visades i Israel.

Vad hände egentligen med dina åsikter under de här åren?
– Jag har alltid varit för Israels rätt att existera, så egentligen har det kanske inte hänt särskilt mycket. Beslutet med Lilja 4-ever, det är 20 år sen, och jag minns inte exakt hur mina tankar gick då. Jag var väl förbannad på Israels politik eller något. Jag ångrar det nu, men så är livet, man säger och gör saker man ångrar senare. Jag har röstat på sex av åtta riksdagspartier, jag tycker det är bra att ompröva sina åsikter och känslor. Kanske plågsamt ibland, men det kan också vara uppiggande och kul! Människor som tycker likadant hela livet … jag vet inte, men de är inte mina favoritmänniskor.

Johanna Schreiber