”Nu får jag berätta om mormors stora hemlighet som jag aldrig fick berätta om”.

När Hannah Arnesen tilldelas Micael Bindefelds stipendium till minne av Förintelsen för den animerade filmen Arv öppnas en länge förseglad berättelse – om ett flyktingbarn, ett nedärvt trauma och en mormors hemlighet som aldrig fick berättas.

Av Paulina Sokolow

Innan Hannah Arnesen anländer till intervjun får jag en kort pratstund med Micael Bindefeld på hans kontor på Östermalm. Han ser glad ut och jag passar på att fråga honom: vad var det som stack ut?

– Ansökan var skriven på ett sätt så att vi blev starkt berörda. Det var tre saker som föll på plats: det handlar om tredje generationen, det andra var mediet, kortfilm och det tredje var den potentiella spridningen. 

Prissumman på 600 000 kronor ska gå till produktionen av den animerade berättelsen Arv som är riktad till vuxna och ungdomar och som ska sändas i Sveriges Television. 

– Animerade berättelser har förmågan att göra att man kan prata med ungdomar om väldigt svåra saker, säger Micael Bindefeld. 

En titt på tidigare mottagare av stipendiet visar att det är första gången projektet riktar sig lika mycket till barn som till unga vuxna och alla åldrar. Hannah Arnesen är konstnär, illustratör och författare och har gett ut flera böcker, varav den senaste  utgivningen heter Stjärnstoft och handlar om miljö och livet på jorden. Med den har hon åkt runt i Sverige och i andra länder och mött tonåringar och unga vuxna som utifrån berättelsen, bilderna och barnens egna historier varit utgångspunkt för samtal. Nu vill hon ge sina illustrationer liv genom animation och den här gången ska det handla om hennes mormor. 

En ung kvinna med långt brunt hår, fräknar och stora ögon kommer in i rummet och vi får en fin pratstund. 

Grattis Hannah!

– Tack, det känns väldigt stort. Det här är en berättelse som jag har velat berätta om i många år och inte riktigt känt mig redo för. Och så gör jag det nu. Det känns väldigt meningsfullt.

Hannah har gått flera olika utbildningar, men hon nämner främst Konstfack där hon gick ut Visuell kommunikation 2021 och senare också barnlitteratur samt Alma Manusutbildning. ”En liten cocktail av utbildning som berör text och bild”, som hon sammanfattar det.

Hannahs illustrationer kan beskrivas som något i gränslandet mellan det rent måleriska, stoffer och färgfält – abstrakt – och realism som ibland liknar traditionella naturavbildningar. Suggestivt, blödande. 

– Det är akvarell och akryl. Först samlar jag på mig mycket bildreferenser, foton och allt möjligt. Och sedan skissar jag upp bilden. Men det kan också bli helt spontant, som nebulosor. Men jag jobbar med bildberättande, bilderna är trogna berättelsen även om bild och text inte säger samma sak. 

Jag som intervjuar Hannah är konsthistoriker så för mig dyker det direkt upp namn ur konsthistorien som använde sig av akvarellens transparenta och delikata, rinnande kvaliteter. De första jag kommer att tänka på är de stora amerikanska namnen Mark Rothko (1903–1970) och Helen Frankenthaler (1928–2011). Jag har aldrig tänkt på det tidigare men båda är abstrakta expressionister och båda var judar.  

– Ja, men jag är inspirerad av många av dem. Jag älskar när bilder är figurativa nog för att väcka sin fantasi men abstrakta nog för att man inte ska tröttna på dem. Att det finns frågor kvar. Det blir intressant när man hittar balans mellan det figurativa och det abstrakta. Jag tycker det är kul det där med akvarell. Alltså när man försöker att tappa kontrollen på olika sätt. När man flyter ut och använder sig av vatten. Jag gillar att försöka tappa kontrollen.

Stjärnstoft, hennes senaste projekt, ligger framför oss så att vi kan bläddra i den. Hannah berättar att den haft stora framgångar utomlands, men betydligt svårare att ge ut i Sverige. Vi spekulerar i om det kan bero på de drömska målningarna och att den riktar sig till vuxna fast det är mycket bilder. 

–Den boken var väldigt rolig att göra. Först kommer Big Bang och sedan går den igenom alla geologiska epoker. Det var otroligt kul att måla rymden och nebulosor. 

Finns det någon korrelation mellan det som du säger om akvarellen om att tappa kontrollen?

– Jo, jag håller på väldigt mycket med flödesskrivande och intuitivt skrivande. Som jag sedan bearbetar många gånger. Men sedan tycker jag att det är viktigt att hela tiden jobba med dialogen mellan text och bild. För att skillnaden mellan illustration och bildberättande är ju att illustration illustrerar texten på ett sätt. Medan bildberättande är gemensamt, de har samma status. Det är som två stämmor.

Berätta om din bakgrund. 

–Jag är uppvuxen på Kungsholmen, gått Södra Latin. Jag har hållit på med bildberättande på olika sätt i många år. Jag debuterade 2016. Ett annat projekt jag varit med och gjort är illustrationerna till Georg Riedels Jiddischland. Jag har två bröder och föräldrar och har alltid gillat att måla och skriva. Surprise!

Nu bor hon i Aspudden i södra Stockholm med en sambo. Det var han som fick in henne på att göra en bok om miljö. 

– Han pluggade hållbarhet och pratade med mig om klimatkrisen. Jag tyckte det var så otroligt tråkigt och deprimerande att lyssna. Så jag stängde av. Och bestämde mig för att göra en bok för de som inte orkar lyssna. Så att ja, det finns ett intresse och det har vuxit med åren kan jag säga. 

Varför tråkigt?

– Det är framförallt deprimerande för att det är dystopiskt men också för att det kommuniceras på ett väldigt tråkigt sätt. Med siffror och grafer ska man förstå vår egen undergång. Det här är ett projekt som försöker översätta vetenskap till något som känns i kroppen. Varje del börjar med en graf. Hur berättar jag den här grafen på ett sätt som går in?

Du har haft mycket fokus på barn, hur kommer det sig?

– Jag har alltid intresserat mig för barn och unga. Klimatkrisen är ett jättebra exempel på att det är någonting som ungdomar växer upp med idag som man inte gjorde förr på samma sätt. Alltså den typen av mörka framtidssyn. Jag har träffat 11-åringar som känner att de inte har en framtid. Så det finns en otroligt viktig roll som kulturarbetare eller vuxen att försöka berätta berättelser med hopp. Eller försöka sätta ord på känslor. De är ju framtiden. 

Hur går det till när du träffar barnen? 

–  Med den här boken gör jag en workshops där man först får skriva eller rita någonting som man tänker på när man tänker på klimatet. Och sedan får man skriva eller rita någonting som ger en hopp. När vi läser upp det för varandra blir det ganska starkt. Ibland gråter vi tillsammans. En elvaåring sa en gång : ”Hoppas jorden får leva i några decennier till så att jag kan bli vuxen. En fjortonåring sa att hon önskade att hon tillhörde sin mammas generation som trodde att världen skulle bli bättre och bättre.

Hannah menar att vuxna får för sig att barn lever i en annan värld och att det går att skona dem från verkligheten. 

– Men de lever i samma verklighet som vi. I mina tidigare bilderböcker för småbarn märks det att de har en förmåga att ta till svåra teman och abstraktion. Ett litet barn berättade en gång att hennes mamma var under jorden med en grävlingflicka eftersom hon var död. Men det gjorde inget  för mamman var inte ensam-hon hade sällskap av grävlingsflickan. De hittar sätt att prata om mörka saker på ett sätt som vi vuxna nedvärderar. 

Kan de berätta om din judiska identitet?

– Den har varit både väldigt självklar och väldigt famlande. Min mamma har en stark judisk identitet, men som kanske är mer inriktad på det kulturella. Hon har en bokhylla hemma som bara är en judiska författare. Så jag skulle säga att jag har en kulturell judiska indentitet som känns stark.

– Min mormor och jag var väldigt nära. Hon kom som ensamt flyktingbarn 1939. Hon anlände med barnstransporten som femtonåring. Hennes bror överlevde men annars var det nästan inga. 

”Kindertransport”, som det hette, var en räddningsinsats för judiska barn som pågick från december 1938 till maj 1940. Målet var att föra barn i säkerhet undan den växande antisemitismen och förföljelsen i Nazityskland och angränsande områden. Barn evakuerades från bland annat Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien och Polen. 500 av barnen kom till Sverige. De flesta återförenades aldrig med sina föräldrar och var ofta de enda överlevande i sina familjer efter Förintelsen. Barntransporterna till Sverige tilläts först efter att företrädare för Mosaiska församlingen i Stockholm uppvaktat utrikesminister Sandler och socialstyrelsen och lyckats få dem att tillåta ett undantag från den restriktiva flyktingpolitiken, en särskild flyktingkvot tysk-judiska barn i åldrarna 3 till 15 år. De svenska myndigheterna gick med på att utverka en kvot, under förutsättning att barnen endast fick tillfälligt uppehållstillstånd i upp till två år med möjlighet till förlängning, samt under förutsättning att föräldrarna inte kom till Sverige.

Vad tänker du om de strikta immigrationslagarna med samtidens backspegel – eller hur tror du din mormors erfarenhet påverkade henne?

Det är omöjligt att inte få ont i hjärtat när man hör om flyktingars öden. Det är så lätt att tänka på ett hav av ansiktslösa människor. Att det är för många som behöver hjälp och att det inte finns någon mening med att hjälpa, eftersom det inte går att hjälpa alla. Men vad man glömmer är att varje droppe är ett helt liv. Varje ansikte rymmer en hel värld. Min mormor var ett av 500 flyktingbarn. Hade Sverige inte tagit emot henne hade hon med största sannolikhet blivit mördad. Min mormor fick barn, barnbarn och barnbarnsbarn. På hennes begravning stod vi där, och jag såg på min släkt och tänkte: Ingen av oss hade funnits idag om inte mormor fått komma till Sverige. Det för såklart mina tankar till alla som inte får det. Alla liv som tas, och alla som aldrig får leva. Hela världar som slocknar. 

Vad menar du med ”famlande” i din judiska identitet?

–Jag menar att min mormor gifte sig med min morfar som inte var jude utan vanlig svensk. Och de firade inte judiska traditioner utan svenska. Sådant funderar jag mycket på nu med filmen som jag gör. Den heter ju Arv. Olika förintelseöverlevare hanterade det på så olika sätt men min mormor var kvar i traumat. 

Hannah beskriver sitt liv med mormor, minnena och hur hon satt vid sängkanten i hennes rum. 

– Hon var alltid i sitt rum. Och berättade om sina föräldrar och alla som hade dött. Jag känner att jag har vuxit upp i det där rummet. 

Och det är de där stunderna som filmen handlar om?

– Ja om arvet och hur vi för det vidare. Det funderar jag mycket på. I mitt fall fick jag inte så mycket med mig utom traumat. Om jag får barn – vad för jag vidare? 

Att tankarna funnits där länge men att det dröjt så pass länge, det beror enligt Hannah på att hon inte känt sig redo. 

– Men jag har velat berätta det min mormor berättat för mig. Men det är så mörkt. 

 Den här filmen är baserad på vår relation och på hennes historia utan att vara dokumentär. 

Historien handlar alltså om barnbarnet och en mormodern, Rebecka och Rut. Rebecka är höggravid och Rut är döende. Två kvinnor i olika generationer som tillbringar ett sista dygn ihop.

De befinner sig båda i gränslandet kan man säga?

–Ja, Rebecka är tung av sin mage och av tankar på framtiden. Rut är tyngd av sitt förflutna. Den börjar med att Rebecka får ett telefonsamtal av sin mormor som vill ha hjälp att hitta en ask. Men Rebecka ska snart föda och är stressad. Och sedan när hon kommer dit så vill mormor bara berätta en massa saker medan Rebecka bara vill vara effektiv och inte lyssnar. Så på olika sätt tvingas Rebecka lyssna och då berättar Rut om hur hennes mamma dog. 

Ett tema återkommer i filmen. Det som sedan återfinns i asken som mormorn letat efter. Ett smycke. Hannah fingrar på ett hänge som hon bär runt halsen. Berlocken är i form av en nyckelpiga. Det har hon fått av sin mormor som i sin tur fått det i arv. 

Kommer de flödande uttrycket att finnas med i Arv?

– Trädgården som symbol återkommer och vatten. Berättandet utgår ifrån motsatsen till det som kallas The male myth. Alltså om en hjälte som går på linjär berättelse med en slutstrid och ett slut. Medan jag är inspirerad av något som kallas The female myth. Ett cirkulärt berättande. Det finns ingen början eller slut. 

Arv handlar om att gå vidare och det är trädgården, den som fanns utanför mormors fönster. Symboliken med det som dör och återuppstår. Vatten är också väldigt återkommande i filmen.

Hur dog din mormors mamma?

Jag vet bara att hon dog i slutet av kriget i Stutthof. Jag vet inte hur hon dog men när jag var liten fick jag höra att många kvinnor tvingades ut på en dödsmarsch och dränktes i havet den sista vintern innan freden. Det var en av de kallaste vintrarna i Europa och bilden av min gammelmormor som sjunker i ett ishav har etsats sig fast i mitt inre sedan dess. Jag vet inte om det var så hon dog. Det kommer jag aldrig få veta. Men bilden jagar mig. Jag tror att ärvda trauman är just så. Fragment, bilder, berättelser och rädslor. Svar som man vill glömma och frågor som man aldrig kommer att få svar på.  

Min gammelmormor bodde vid havet innan förintelsen, kanske dog hon i havet. Så vattnet är ett återkommande tema i min film. Allt ifrån barnet i magen som ligger i vattnet. Till trädgården som behöver vattnas. Vattnet kommer hela tiden som symbol.

Har något av dina arbeten handlat om Förintelsen tidigare?

–Ja, i Stjärnstoft använder jag en berättelse om min mormor för att skildra hopp. Jag träffade en kvinna en gång som var släkting till den som hade valt ut de judiska barnen som fått komma till Sverige. Hon hade haft en lista med barnens namn och adresser, så föräldrarna skulle kunna få kontakt med dem. Hon var rädd att nazisterna skulle invadera Sverige och få tag på listan, därför brände hon den. Men innan det lärde hon sig alla de 500 barnens namn och adresser utantill. Listan levde i henne. För mig är det ett exempel på hur människor också har kämpat. Ett exempel på ljus i mörkret.  Det finns mörker och ljus i alla mina berättelser. Men jag har aldrig gjort ett projekt vars huvudtema är mitt arv. Det här känns som att jag kommer ut. Att få berätta om mormors stora hemlighet som jag aldrig fick berätta om.

Sa mormor att du inte fick berätta att ni var judar?

–Sådant ska man inte prata om, tyckte hon. Hon var väldigt rädd, min mormor. Jag är uppvuxen med den rädslan. Jag tror att jag legat lågt med att jag är judinna. Men jag förstår att det är arvet som spökar snarare.

Hur långt har du kommit med filmen?

– Jag har hållit på med manuset väldigt länge och det är klart. Jag har gjort några färdiga bilder. Jag håller på med storyboard, animerat filmklipp. Många bilderna är mormors rum som jag minns. Med persiennerna neddragna och utanför är morfars otroliga trädgård i Bredäng. 

Vad skulle du vilja att folk som ser filmen får med sig?

–Det jag vill berätta är hur våld inte bara drabbar offret. Utan det blir trauma som ärvs.

Så det tar väldigt många generationer att tvätta bort våld. Därför är krig alltid är den mest okreativa lösningen på alla problem. Men jag hoppas att det här också kan bli en allmängiltig berättelse på så sätt att alla har ett arv. Och att det finns mycket vi kan lära oss av våra arv. Där tänker jag att konsten har en viktig roll att spela. För det är en övning att sätta sig in i den andres perspektiv. 

Premiären för Arv är planerad till slutet av året. Animation är så kostsamt. En sekund är 24 bilder. Utan stipendiet hade projektet varit omöjligt. Att söka bidrag för filmproduktion är snudd på omöjligt i Sverige. För att få stöd måste man ha gjort film tidigare och för att ha gjort film tidigare, så…

– Stipendiet har varit helt avgörande!

Paulina Sokolow

Ovan: Hannah Arnesen i sin ateljé. Foto: Karl Gabor

Om Hannah Arnesen:

Ålder: 32

Bor: Stockholm

Familj: Sambo

Bakgrund: Utbildad på HDK Göteborg, Konstfack och vid Alma Manusutbildning. Hon arbetar som illustratör, barnboksförfattare och visuell berättare och har bland annat gett ut bilderböcker som Stjärnstoft (Epix),  Tågresan och Det allra viktigaste (Natur & Kultur). 

Aktuell: Som mottagare av Micael Bindefelds stipendium till minne av Förintelsen för den animerade filmen Arv

Premiär: Senare under året.

Motiveringen lyder:
 ”Hannah Arnesens animerade kortfilm illustrerar hur Förintelsens arv skär genom generationer och slutligen inte längre går att blunda för. Med bildrikedom, kreativitet och ett personligt berättande målar Hannah Arnesen en mörk släkthistoria där hon binder samman tre generationer av överlevande. I en helt egen genre har filmen ARV potential att leva länge och ses av många.Med ett poetiskt format formar Hannah Arnesen sin familjs historia. En berättelse om det outsägliga som angår och berör oss alla.”

Årets prissumma är 600 000 SEK.