Flyktplan Tel Aviv – men med dukat bord

De älskar sitt liv i Sverige och vill inte flytta. Ändå planerar de för om det värsta skulle hända – för att slippa fly i panik.

Av Anneli Rådestad Foto: Karl Gabor

Utanför har vinterkylan lagt sig som ett lack över staden. Inne i huset är det varmt och mjukt. Judiska symboler pryder hemmet, tillsammans med humoristiska tavlor av några av Israels mest uppskattade politiska ledare. Ett gigantiskt chai – den hebreiska symbolen för liv – är inmurat som stuckatur i taket ovanför matsalsbordet. Det är ett hem med hög mysfaktor; ett sådant där man gärna stannar lite längre än planerat.

Och ändå: anledningen till att jag är här är att de som skapat hemmet vill prata om flykt. En ordnad flykt.

De vill vara anonyma. Inte för att de skäms, säger de, utan för att de syns. Hon är ett känt ansikte genom sitt yrke, han genom sitt engagemang inom föreningslivet. De vill inte bli en berättelse som någon hatare plockar upp och sprider vidare. De vill inte hamna på ”en iransk lista över sionistiska judar”. De vill fortsätta leva ett svenskt liv – men utan att vara naiva.

Han öppnar sin dator som inför ett styrelsemöte. Klickar fram första sliden: en rubrik, ett diagram, en kedja av antaganden. Redan där syns deras relation till framtiden – inte som fantasi, utan som ett scenario man kan behöva agera på.

Han berättar att han först gjorde presentationen för vänner.
– Jag gjorde de här presentationerna för femton kompisar, nästan bara folk som bor här i närheten. Det som har hänt sen är att jag fått samtal från höger och vänster, från människor som vill köpa lägenheter i det här huset som de tror att jag håller på att bygga.”

”Det här huset” är ännu bara en idé. En plan B som tagit formen av en byggnad nära Tel Aviv – ett ”Scandinavian House” – där ett hundratal familjer skulle kunna ha en färdig landningsplats om något i Sverige tippar över. Inte panikflykt, inte nattliga resväskor, inte att lämna allt bakom sig, utan en förberedd utväg.

Han klickar vidare.

Det handlar inte bara om att antisemitismen ökat. Det handlar om hur den kan institutionaliseras – hur hat kan bli förvaltning och hot bli policy. Han visar ett exempel från Belgien, från en stad där de demokratiskt valda är muslimer. En tillförordnad borgmästare fick frågan om stadens islamisering och svarade att de som inte trivs får flytta.

– Det är då det blir otäckt. När de som kanske vill oss illa tar makten på demokratisk väg.

I hans PowerPoint blir Sverige 2050 en plats med flera möjliga framtider. En är optimistisk: ett multikulturellt samhälle där människor blandas, assimileras och lever efter liberala normer. En annan är den där den judiska minoriteten tvingas in i försiktighet, där det offentliga samtalet hårdnar och det privata krymper.

Han visar siffror, talar om demografi. Även utan extrema migrationsnivåer, säger han, kan Sverige om några decennier ha en betydande muslimsk befolkning – och frågan är då inte ”hur många”, utan vem som har våldskapitalet och vilka normer som råder.

–Säg att vi har arton procent muslimer. Är det multikulti på ett härligt sätt – då är jag helt för det. Eller är det de som sitter på våldskapitalet, eller i positioner som gör det svårt för judar att få arbete?

Här skulle reportaget kunna glida över i politiska prognoser och ideologiska strider. Men i rummet handlar samtalet om kroppen. Om axlar som spänns vid fel ljud. Om det instinktiva hugget när tre killar från orten kliver på perrongen. Om ett vardagsliv där små justeringar smyger sig in: vända beachväskan från Tel Aviv ut och in, låta chai-halsbandet ligga innanför tröjan, tänka två gånger innan man berättar för kollegan vad man läste i nyheterna.

Hon beskriver hur hon börjat sortera människor. Det som tidigare var självklart – att prata öppet, att vara hel – blir ibland en kalkyl, ett navigerande. Det finns ett ord för det: självcensur.

Och så kommer de till gränsen. Den de återkommer till som en sorts moralisk termostat: när måste man faktiskt agera?

De pratar om Tyskland före 1939. Om hur allt i efterhand verkar uppenbart, men sällan känns så i stunden. Hon berättar om en irakisk frisör hon går till, som önskade att hans föräldrar planerat sin flykt fem år tidigare – så att de hade kunnat sälja tillgångar, förbereda sig, inte förlora allt och behöva börja om från noll.

– Jag vill inte vara den som sitter här och säger ’fan, nu måste vi dra’ utan att ha tänkt och planerat.

Det är inte koncentrationsläger de ser framför sig. De oroar sig för något segt och nedbrytande: att vara jude i ett land där det går att bo, men inte att leva riktigt bra. Att långsamt vänja sig vid mindre frihet. Och så den röda linjen, som de återkommer till med en märklig klarhet:

– När vi måste gömma att vi är judar – då kan vi inte bo kvar här längre.

De säger det utan dramatik. Men det skär i rummet, för det de beskriver är inget abstrakt hot. Det är ett psykologiskt tillstånd: att pressas till att göra sin identitet mindre, tystare, mer hanterlig för andra. Att börja leva som om ens existens vore en provokation. Ett sätt att leva som delvis redan är verklighet. Att de vill vara anonyma i Judisk Krönika är ett första steg i samma logik.

Han berättar om sin offentlighet genom arbetet i en förening, om incidenter och hot som ofta är digitala men ändå känns fysiska. Om kameror som satts upp hemma. Om försök att ”nolla sig”, anonymisera kontaktuppgifter – och om hur omöjligt det visade sig vara.

I samtalet nämns Panama, Argentina, USA och Östeuropa som möjliga alternativ. Platser där det finns judiskt liv och där friktionen just nu känns mindre. Men varje alternativ har sitt ”men”: politiken kan svänga, historien upprepa sig, välkomnandet vara villkorat.

– Antisemitism försvinner inte bara för att det råkar vara lugnt just nu. Så vi landar ändå i att Israel är det enda alternativet.

Paradoxen är tydlig. De beskriver Israel som svårt, politiskt komplext. De talar om kulturkrockar, om hebreiskan, om att ”swinglish” funkar på stranden men inte i vardagen. Om dyra bostäder, kontantinsatser, ett land där barn förväntas göra militärtjänst och där krig är en del av livet.

– Att ständigt veta att det är jävligt viktigt att ha ett skyddsrum nära – det ger mig grov ångest.

Han lyfter ett annat dilemma: flyttar man för att slippa gömma sin identitet, riskerar man då att hamna i ett samhälle där andra värderingar måste kompromissas? Demokrati, minoritetsrättigheter, pluralism. Med demografiska prognoser där ultraortodoxa judar – som föder betydligt fler barn än sekulära – väntas växa, med allt vad det innebär politiskt.

Hon nämner vänner, israeler hon pratat med. Vissa säger: ”kom inte, det avdemokratiseras”. Andra: ”det här är vårt hem, vi tar hand om varandra”.

Det är just denna spänning som gör deras berättelse intressant. De romantiserar inte Israel och demoniserar inte Sverige. De försöker tänka klart i känslostormen.

Så varför Israel, trots allt?

– För att det är den enda platsen där vi inte behöver undra om vi är välkomna. För att kunna släppa ner axlarna och känna: det är okej, jag kan vara den jag är.

Och kanske ännu mer: för att Israel är den enda plats som är byggd för att ta emot dem om världen hårdnar. Inte som turister, utan som judar. Ett hem som inte är perfekt, men som är deras.

Det är här idén tar form. Om man ändå måste välja det svåra, kan man åtminstone planera för att göra det svåra mindre ensamt.

”The Scandinavian House” – en fastighet nära Tel Aviv med svenska självklarheter: tvättstuga, cykelrum, hobbyrum, takterrass. Gästlägenheter för släkt och vänner. Gemensamma ytor som kan bli matsal vid högtider. Ett socialt nät inbyggt i betongen. En mjuk landning.

De vill inte lämna Sverige. Det återkommer gång på gång. De trivs, barnen har sina sammanhang, hemmet är deras trygghet. De vill inte vara alarmister. De hoppas att de kommer skratta åt PowerPointen om tjugo år.

– Men vi vill inte vara sist ut, som i Tyskland och Polen.

När jag går därifrån, efter timmar av samtal, är det inte prognoserna jag bär med mig. Inte ens huset i Tel Aviv. Utan dubbelheten: att sitta i ett varmt, vackert svenskt hem med chai-formad stuckatur i taket och tala om att kanske en dag behöva lämna – inte för att man vill, utan för att man inte tänker vänta tills någon annan bestämmer att man inte längre kan bo kvar.

Är det så den nya judiska erfarenheten i Sverige 2026 börjar formuleras – inte som flykt, utan som beredskap?

En plan B – med dukat bord.

Anneli Rådestad