Vilka sorters krig är jag beredd att försvara?

För första gången i modern judisk historia tycks judar världen över samtidigt ställa samma fråga: kan vi bo kvar? I kölvattnet av 7 oktober har antisemitismen ökat globalt – och samtidigt skakar Israel, staten som skulle lösa det judiska flyktingproblemet, av inre strider, rättsreformer och krig. Över 200 000 israeler har lämnat landet sedan 2022. I tre intervjuer möter vi röster som rör sig mellan oro och trots, tvivel och övertygelse: om hbtq-familjers framtid, om politisk utstötning och Gazakrigets moraliska pris – och om huruvida Israel trots allt är den enda plats där judar kan känna sig trygga.

Av Anneli Rådestad Foto: Hugh Gordon

Jonatan Macznik flyttade till Israel för kärleken. Idag lever han ett bekvämt småbarnsliv på en moshav en halvtimme utanför Tel Aviv. Men inför hotet om nya attacker och den sittande regeringens konstitutionella reformer frågar han sig vilket land han är beredd att försvara. För honom handlar framtiden inte bara om krig, utan om demokrati och rätten att vara sig själv.

Jonatan är utbildad jurist och har bland annat arbetat för Svenska kommittén mot antisemitism när han bodde i Sverige. Han hade aldrig några planer på att flytta till Israel. Hans föräldrar hade bott där under en längre period när de var unga, och han kände till både det fina med Israel och det som gör vardagslivet svårt för olika grupper. Men för sju år sedan blev han förälskad i en israelisk man och flyttade – för kärleken.
De senaste årens juridiska reformer och den sittande regeringen, där politiker som Itamar Ben Gvir och Bezalel Smotrich har stort inflytande, har dock förändrat mycket. Det rör sig om homofoba politiker som förespråkar judisk (hetero)överhöghet och som har gjort livet betydligt svårare för palestinier, israeliska araber och för israeler som Jonatan och hans man. I dag oroar de sig på allvar för hoten om att göra barn till homosexuella i Israel rättslösa.
– Vi är inte längre säkra på om vi kan bo kvar i Israel om tio år. Allt beror på hur landet utvecklas politiskt.

Hur ser er vardag ut i Israel i dag?
– Vårt liv på moshaven är, trots krigen och politiken, på många sätt fantastiskt. Vi bor trettio minuter från Tel Aviv, i en lantlig miljö. Den sociala gemenskapen är otrolig. Och det är ett av få ställen på jorden där jag känner att jag kan vara mig själv fullt ut – i alla mina delar. Att jag kan leva här tryggt tillsammans med min man och våra barn. Att vi får tillhöra en varm, liberal och intellektuell gemenskap. Men det är en bubbla i Mellanöstern.

Hur upplever du att Israel har förändrats sedan du flyttade hit för sju år sedan?
– När jag kom till Israel var det få i min omgivning som pratade politik, varken inrikespolitik eller Israel–Palestina-konflikten. Det var något som pågick parallellt med människors vardagsliv – något farligt, men ändå på avstånd, även om man visste att det egentligen inte var särskilt långt bort.
Det förändrades när den nuvarande regeringen tillträdde och inledde arbetet med den konstitutionella reformen. Det blev ett politiskt uppvaknande för många. Och sedan kom den 7 oktober 2023.
– Nu har vi levt igenom 7 oktober, och det har ju varit flera cykler av extremt våld i Israel – sedan statens grundande, och egentligen även innan dess. För stunden befinner vi oss i någon form av vapenvila, men det känns inte som att vi har kommit ut på andra sidan. Så sent som i går stängde jag skyddsrummets fönster igen, eftersom vi inte vet vad som kommer att hända med Iran och om det kan bli ett nytt krig. Det är klart att stämningen är något annorlunda nu än för ett år sedan, men känslan av osäkerhet är konstant.

Hur tar barnen det?
– Min ettåring reflekterar inte så mycket över det här, men sexåringen har blivit van vid att ta skydd från inkommande missiler. Men för mig, och för väldigt många runt omkring mig, handlar frågan om att bo kvar i Israel inte främst om den externa konflikten – med Hamas eller med Iran.
Det handlar snarare om vilket Israel man vill leva i. Hur landet kommer att utvecklas. Liksom många andra länder i världen har Israel rört sig i en mer auktoritär riktning och tagit steg bort från liberal demokrati och en strävan efter en framtida fred.
– Frågorna är mer existentiella: Vilka sorters krig är jag beredd att acceptera för att bo kvar här? Vilket sorts land är jag beredd att låta mina barn växa upp i? Och vilket sorts land är jag beredd att skicka mina barn till IDF för?

– För mig innebär att vara jude vår gemensamma historia, kultur och traditioner – men det innebär också rätten att leva med min man och mina liberala värderingar. Vi måste också ha en plats i Israel. Men i dag ser vi hur den ortodoxa judendomens monopol i Israel krymper vårt livsutrymme; vi kan inte gifta oss här eftersom rabbinatet äger våra privatliv, och inflytandet sipprar in i allt från de sekulära skolornas läroplaner till bristen på kollektivtrafik på shabbat och i rättssystemets inriktning. När de sekulära frizonerna försvinner och dogmer ersätter kritiskt tänkande, då rör vi oss farligt nära mullornas Teheran. Det är den utvecklingen som avgör i vilket land jag faktiskt bygger en framtid för mina barn.

– Politiker som Ben Gvir och Smotrich driver en politik som delvis bygger på fascistiska attacker mot palestinier och israeliska araber, men också mot homosexuella och vänsterintellektuella. De drömmer om ett samhälle byggt på judisk överhöghet, och det är mycket svårt att förena med det liv vi lever.

Har du och din man diskuterat era röda linjer – och vet ni vart ni i så fall skulle flytta?
– Jag och barnen har svenska pass, vilket är ett enormt privilegium. Det är långt ifrån alla här som överhuvudtaget har möjlighet att flytta. Jag är född och utbildad i Sverige, så Sverige ligger nära, men samtidigt är jag på väg att bli advokat med möjlighet att arbeta i Israel.
Vi har två barn här. Min man har en karriär. Att flytta en hel familj kräver enorma omställningar.
– Samtidigt säger många i min omgivning att om den här regeringen vinner nästa val och får sitta ytterligare fyra år, kommer det inte att finnas några demokratiska möjligheter kvar att stoppa deras politik.
Å andra sidan vet vi inte vilken regering som kommer att sitta framöver. Alla opinionsundersökningar sedan 7 oktober – och även innan dess – visar att en majoritet av befolkningen vill göra sig av med Netanyahu-regeringen. Vi får vänta och se.

Anneli Rådestad