Bilden av Israel i svenska medier

I 15 år var Lisa Abramowicz generalsekreterare för Svensk Israel Information. Organisationen, som lade ner sin verksamhet vid årsskiftet, hade som syfte att ”bidra till en mer balanserad bild av Israel i Sverige”.
Nathalie Rothschild har träffat henne.

I september år 2000 bröt den andra intifadan ut efter att den dåvarande israeliske oppositionsledaren Ariel Sharon besökt Tempelberget i Jerusalem tillsammans med en handfull Likud-representanter och en 1 500 man stark poliseskort. Bara några månader tidigare hade Camp David-förhandlingarna kollapsat. Israel-Palestinakonflikten tog en blodig vändning med terrorattentat och militära ingrepp.
Under den här tiden följde Lisa Abramowicz intensivt rapporteringen från Mellanöstern. Hon jobbade på Regeringskansliet som handläggare med fokus på utbildningsfrågor, men gjorde själv några inspel i debatten kring Israel-Palestinafrågan, då hon blev mer och mer frustrerad över det hon ansåg vara en orättvis medial behandling av Israel och en ”total brist på förståelse” för landets situation.

– Media var inte bara kritiska utan direkt oförskämda mot Israel. Man tolkade allt landet gjorde negativt. Man brydde sig inte överhuvudtaget om den roll som den Palestinska Myndigheten hade i det här. Intifadan var ju faktiskt planerad redan sommaren 2000 medan förhandlingarna fortfarande pågick i Camp David, säger Lisa Abramowicz.

Vintern 2001 bestämde hon sig för att ta tjänstledigt från Regeringskansliet i ett halvår då hon blivit ombedd att tillträda som generalsekretare för Svensk Israel-Information(SII).

Under i stort sett hela nittiotalet och under Oslo-processen var det rätt lugnt i svensk media, säger Lisa Abramowicz. Israel och fredssamtalen skildrades på ett ganska schysst sätt. Men under andra intifadan vände det, menar hon.

Varför, tror du?

Troligen på grund av att svensk media och den svenska regeringen lade hela skulden på den planerade och igångsatta Intifadan på Israel. Intifadan måste bero på palestiniernas frustration, tycks man ha menat.

I sin roll som SII:s generalsekreterare har det inte varit hennes uppgift att i alla sammanhang försvara Israels officiella politik, insisterar Lisa Abramowicz.

– SII var inte Israels ambassads förlängda arm. Vi kunde välja vad vi ville ta upp, vad vi ville belysa. Jag försökte förklara hur man ser på saker och ting från israeliskt håll; både hur man diskuterar bland majoriteten av israeler och hur den israeliska regeringen resonerar och försvarar sin politik.

Men andra har uppfattat henne som ett israeliskt språkrör och anklagat henne för att syssla med propaganda. Sådana kommentarer förekommer särskilt i sociala medier där Lisa Abramowicz upplever att debattklimatet kan vara väldigt hätskt.

– Det finns ju en hel del galningar som skriver mejl eller otrevligheter i sociala medier. Några gånger har jag polisanmält folk, när det varit fråga om ren antisemitism. Till exempel en som skrev att ”Hitler borde gjort färdigt jobbet” och sådana saker.”

Lisa Abramowicz berörs inte särskilt mycket av sådana händelser, säger hon, men i andra debattforum har hon ofta känt sig orättvist behandlad.

– Ibland (men inte alltid) har det i radioprogram och TV-soffor där jag medverkat, känts som att jag har haft alla emot mig, att även programledaren står på motdebattörers sida. Ja, det har ofta känts ensamt. Jag begär inte att någon ska ge mig några fördelar. Jag vill bara att de ska behandla mig som de andra debattdeltagarna.

Varför bemöttes du på det viset, tror du?

– Jag tror att man uppfattar Israel och de som vill försvara eller förklara Israels position som den starkare parten, och därför ska man särskilt gå hårt åt dem. Jag tror också att många ser judar som en resursstark grupp och att det inte ”är synd om dem”. Därför kan sådana frågor som den antisemitiska fråga som ställdes av en medarbetare på Studio Ett, komma med utan att någon på redaktionen reagerade förrän den hade uttalats.”

– I små länder som Sverige är vi ju inte så många som skriver om Israel, eller som försöker förklara eller försvara. Och tänk på vad vi har att kämpa mot: Till exempel svenska UD, Utrikespolitiska Institutet (UI) och Mellanösterninstitutionerna på de stora universiteten, som inte haft någon balanserad syn på den israelisk-arabiska konflikten på många år. En annan institution är Svenska kyrkan, eller åtminstone dess ledning, som för att uttrycka det milt, varit mycket Israelkritisk.

Obalansen består i att media och olika statliga institutioner nästan uteslutande ger en pro-palestinsk syn på konflikten. Hur länge sedan är det som UI hade en konferens där deltagare hade en israelisk eller pro-israelisk uppfattning eller hade en neutral inställning till konflikten?  I den mån israeliska ståndpunkter redovisas i media, så sker det med en negativ eller fördömande snäsning eller så ger man möjligen röst åt extrema individer på höger- eller vänsterkanten. Typ, en osympatisk bosättare på Västbanken eller journalister som Ha’aretz Gideon Levy vars åsikter sannerligen inte är representativa för israeler i gemen.

Var tycker du att gränsen går för att vara Israel-kritisk och att vara Israel-hätsk? 

– Självklart får och ska Israel kritiseras. Men det är balansen som saknas. Därför är det inte acceptabelt att ifrågasätta Israels existens, däremot helt legitimt att kritisera den politik som förs. Dessutom så får den palestinska sidan sällan samma negativa behandling som Israel. Media ger utförliga och känslomässigt laddade ”förklaringar” till deras uppförande. När det gäller Israel är det sällan media på ett seriöst sätt anstränger sig för att ge en förklaring till Israels handlingar. Då blir en naturlig följd att mediekonsumenter och allmänhet upplever Israel och israelerna som ”onda”. DNs Nathan Shachar hade en poäng i en chatt med läsarna 2010, där han skrev:

”Om konflikten är en tävling i elände och smärta så vinner palestinierna och pressen har fog för sin fördelning av uppmärksamheten. Mer allvarligt tycker jag är att inte alla rapportörer lyckas göra Israels agerande – också när det är förkastligt – begripligt för läsarna. En läsare vill inte bara att rapportören skall fördela uppförandebetyg åt parterna, hon vill också sätta sig in i hur de är funtade, hur de resonerar.”

Under de senaste två åren har det inte blivit många medieframträdanden för Lisa Abramowicz. Man är som mest populär när det är krig, säger hon med sarkastisk ton. I och med allt annat elände som händer i Mellanöstern har rapportering från Israel avtagit.

Men hur har mediabevakningen förändrats under åren? Inte särskilt mycket, enligt Lisa Abramowicz som menar att 60- och 70-talens vänstervåg satte djupa spår i journalistkåren.

– På den tiden skulle hela världen ses ur ett imperialism- och kolonialismperspektiv och man utmålade Israel som ett ”vitt” (europeiskt) land som hade gett sig på urinvånarna.

Att Israels judiska befolkning bestod och består av en majoritet med rötter i Mellanöstern var inget man kände till eller brydde sig om. Det här märkte jag själv den vecka jag gick på Journalisthögskolan år 1976. Jag hoppade av för jag orkade inte med vänstervågen och då var jag ändå rätt vänster själv.

Lisa Abramowicz menar att Israel mäts med andra måttstockar än andra länder, men utanför Sverige är situationen något annorlunda.

– Av det lilla jag läst av nordiska tidningar så märker jag ändå att de är mer nyanserade i frågan och i engelskspråkig press finns så klart en hel annan bredd.

Hon läser själv inte hebreiska, men har flera favoriter bland Israels engelskspråkiga publikationer.

– Times of Israel tycker jag är mycket bra. De har plockat de bästa journalisterna från Jerusalem Post och Haaretz och presenterar väldigt många olika perspektiv från Israel och även från den palestinska sidan, säger hon.

De skribenter hon beundrar – Benny Morris, Ari Shavit, Amos Oz – utmärker sig, säger hon, genom att vara kunniga och kritiska ”utan att tappa huvudet”.

– De kan vara kritiska mot alla sidor och det är bra. Jag gillar inte propaganda – man ska vara så klar, tydlig, saklig och icke-emotionell som möjligt