”Jag önskade att jag inte var en mamma, för då hade jag sluppit känna vad de kände i kibbutzerna när terroristerna kom.”

Anna Nachman möter Vera Berzak, aktuell med nya pjäsen Moderslinjersom belyser ett generationstrauma, som efter sjunde oktober också blir ett vertikalt trauma.

Vi möts på Stockholms centralstation. Vera Berzak har just kommit med Göteborgståget och ska återvända hem om ett par timmar. Fotografen tar några bilder i folkvimlet, de talar hebreiska. Jag observerar vaksamt alla runtomkring, med en misstänksamhet jag inte känner igen hos mig själv. När fotografen är klar talar vi om Veras pjäs Moderslinjer som har premiär i vår. Den har provspelats på Judiska salongen i Göteborg och repetitionerna är i full gång.

– Jag hade fått ett stipendium från författarfonden och min man var föräldraledig. Vi åkte till Israel och jag skrev pjäsen där, sex månaders intensivt skrivande.

Pjäsen tar upp ett generationstrauma, en dotter får barn vilket förändrar hennes relationer både framåt, bakåt och inåt. Hon är både sin mors barn, sitt barns mor, men blir också sin mors mor. Är det en personlig berättelse?

– Jag har tre barn mellan fem och ett år. När man blir mamma förändras världen. Moderskapet föder nya känslor, en ny förståelse, en annan blick. Pjäsen arbetar med den nya tidsuppfattningen jag fick som mamma, placerad på en tydlig tidslinje. När mitt barn blir äldre åldras jag, när det blir vuxet kommer jag att bli gammal och dö. Jag kände mig som både modern och barnet på samma gång, och genom mitt barn upplevde jag olika situationer på nytt. Att se mig själv genom barnets ögon hade både en helande och smärtsam effekt, jag återupplevde barndomen på gott och ont. En annan sak som vi berör i pjäsen är att både förlora och finna sitt själv, att vara en kvinna, inte bara någons mamma.

Vera föddes i Ryssland 1987. När hon var tre år emigrerade familjen till Beersheva i Israel. Hon växte upp och flyttade till Jerusalem för att gå teaterskola, och därefter till Tel Aviv för att spela oberoende teater. Hon fick genom teatern chansen att i två månader vara artist in residence i Sverige. Här mötte hon sin blivande man och bestämde sig för att stanna.

– Jag blev judiskt intresserad först i Sverige. I Israel var jag utled på det, judar fanns överallt, det var ingen stor grej. I Sverige funderade jag för första gången på judisk identitet och vad det innebär att vara jude. En judisk mamma föder ofta barn på en helt annan plats än där hon själv föddes. Så var det för min mamma, och för mig och min dotter. Naturliga kulturella och språkliga band saknas, klyftor uppstår. Vi behöver lära känna varandra för att förstå vilka vi är och vad vi kommer ifrån. Vi har ingen klar känsla för rötter som sträcker sig djupt ner i myllan. Det blir viktigt för kvinnorna i Moderslinjer att förstå vilka deras mödrar och mormödrar var, bara så kan de förstå vilka de själva är. Pjäsen utspelar sig där kvinnor möts och bärs i väg av tankar på tid, moderskap och död. Det är en verklig plats, om än inte fysisk. Jag tycker om att det inte finns någon tydlig struktur. Skeenden vänder, det är en lek med tiden.

 Jag började läsa din pjäs före Hamas pogromer. När jag fortsatte läsa den efteråt var allt förändrat.

– Efter sjunde oktober infann sig en ny verklighet. Jag har blivit en ny person och världen är inte densamma. Även jag började ifrågasätta varför jag gör pjäsen. Den kräver att bli ändrad och redigerad.

Vera låser mig med blicken, de stora sorgsna ögonen.

– Efter pogromen slog mig en ny insikt. Jag kunde nästan ha önskat att jag inte var en mamma, för då hade jag sluppit känna vad de kände i kibbutzerna när terroristerna kom. Mödrar ska ta hand om och skydda. Moderskapet är att känna den smärta mammor känner när de inte kan skydda sina barn. För några dagar sedan lekte jag kurragömma hemma med barnen och min son gömde sig så bra att hur jag än letade så kunde jag inte hitta honom. Och jag översköljdes av lycka! Tänk att det finns ett så bra gömställe om ondskan kommer.

Förintelsen kommer nära, då blir nu. Vi har frågat oss så många gånger hur det kunde hända. Nu ser vi alla dessa åskådare som bara står bredvid, eller som pekar finger mot oss.  

– Det är som om jag lever i två parallella verkligheter: Israel och här. Jag vill veta allt, läsa alla hemska historier för att det får mig att höra ihop med mitt folk. I Israel får du utrymme att sörja. I Sverige är det en annan slags kamp. Här vill de att vi ska be om ursäkt. De vill få oss att erkänna att det på något sätt är vårt eget fel. De är besatta av oss. Jag kräver inte att svenskarna ska vara på vår sida, bara att de ska visa sympati.
Jag såg bilder på den enorma folksamlingen som protesterade på London Bridge och tänkte att om de ändå gick där för att de verkligen bryr sig om befolkningen i Gaza. Firandena! Jag gråter för deras barn, de firar mina barns död. Det är en absurd teater. Jag är besviken på människosläktet. När jag rör mig bland människor kommer jag på mig själv att inte vilja le mot folk – för jag vill inte upptäcka vilka de är och behöva ångra mig.

Var börjar vi och var tar vi slut?

– Moderslinjer arbetar med ett generationstrauma som efter sjunde oktober också blir ett vertikalt trauma. Mina farföräldrar talade om pogromerna i Ryssland förr och jag trodde att jag förstod. Nu förstår jag bättre.

Pjäsen är klar, repetitionerna är i full gång, men du säger att saker har förändrats. Hur påverkar det Moderslinjer?

– Efter sjunde oktober kunde jag inte arbeta. Det aktuella läget lägger på en ny dimension, vi lever mitt i skeendena, i en extrem nutid. Det kändes som om det inte fanns någon mening att göra teater så jag skrev om en del, lade till nya stycken. Skådespelarna och jag blev tvungna att sätta oss ner och prata. Den svenska teaterscenen är väldigt politiskt korrekt, du är tvungen att leverera rätt budskap. Allt du gör uppfattas som politiska ställningstaganden när du bara vill spela upp verklighet. Jag och de svenska skådespelarna förde samtal som kärvade men som var äkta och gav stöd. Vi möttes på ett mellanmänskligt plan och ur detta kunde vi sakta återuppta arbetet.

Teater är att i en trygg miljö utsätta sig för och bearbeta trauma. Vi har mycket att bearbeta efter den sjunde oktober och jag inser att Vera Berzaks arbete redan pågår när hon än en gång låser mig med sin allvarliga blick. 

– Det handlar inte enbart om dödstal utan om hur man lämnar den här världen. Krig är krig. Att bli torterad och se sina barn torteras, våldtas, slaktas, sättas i brand – det är något annat. Det är skillnad på krig och ren sadistisk ondska.

Anna Nachman

Vera Berzak

• Född: Ryssland 1987, kom till Israel 1990, bor i Sverige sedan 2018.
  Yrke: Teaterregissör, manusförfattare
  Utbildning: Teaterstudier i Jerusalem, ledare för eget teaterkompani sedan 2013.
  Tidigare produktioner: The Parasite och A stranger guest (framförda i Israel, Polen, Tyskland och Indien), Generalguvernören och jag (spelad bland annat i svenska skolor och i Polen), Stolarna (Teater Trixter), Alla vindar är stilla (Cinnober Teater), Dagar i Warszawa (Cinnober Teater)
  Aktuell med: Moderslinjer. Premiär 8 februari på Göteborgs Dramatiska Teater. Spelas på Bajit (Stockholm) den 20 februari.